Mitt namn är Marina Villgren, jag är 32 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Kristinestads kommun och än idag bosatt i Lappfjärd, Kristinestad. Där bor jag med min man Matias och våra barn Meja, fem år och Matteo, tre år. Därtill har vi två kattfröknar.

Under andra året i gymnasiet bestämde jag mig för att jag ville studera till speciallärare. Klasslärare ville jag inte bli på den tiden. Jag kommer ihåg hur hjärtat bultade den varma sommardagen jag hämtade posten och såg att brevet från Åbo Akademi hade kommit och lyckan över att ha fått den studieplats jag ville ha. Hösten 2003 började jag studera specialpedagogik som huvudämne vid pedagogiska fakulteten, Åbo Akademi i Vasa. I december 2007 blev jag pedagogie magister. Första jobbet jag fick var ett vikariat i Lappfjärd skola, som klasslärare. Jag som aldrig hade tänkt jobba som klasslärare. Men det visade sig vara hur roligt som helst, även om det innebar en del svettiga utmaningar som träslöjd. Barn med specialbehov kom jag även i kontakt med, i och med att jag hade en elev som hade individuell plan i matematik.

Lärorikt med Kelpo-arbete
Efter att ha jobbat vårterminen i Lappfjärd skola var det dags att söka nytt jobb. I augusti 2008 styrde jag kosan norrut, till Nykarleby. Där började jag jobba som timlärare i specialundervisning. Jag jobbade i Ytterjeppo skola, åk F-6 och i Carleborgsskolan, åk 7-9. Det som till stor del präglade året i Nykarleby var arbetet med trestegsstödet, ”Kelpo”. Som nyutbildad var det väldigt lärorikt och intressant att träffa alla de andra speciallärarna och fundera över trestegsstödet. Vi hade regelbundna träffar och det var väldigt lyckat ordnat i och med att vi fick träffas under arbetsdagen och vi jobbade från morgon till kväll. Jag fick många nyttiga erfarenheter med mig från Nykarleby.

Hösten 2009 väntade nya utmaningar. Nu började jag arbeta i privatskolan Björneborgs svenska samskola som klasslärare för ena årskurs 1. Så där var jag igen som klasslärare och oj vad ljuvligt det var att ha förstaklassare. Förutom att jag var klasslärare hade jag även några timmar specialundervisning. Det kändes särskilt bra att ha specialundervisning med egna elever i klassen som var i behov av stöd. Vi var tre stycken från Lappfjärd, Kristinestad som började i Björneborgs svenska samskola det året. Vi bodde delvis i Björneborg i veckorna, men pendlade också med bil mellan Lappfjärd och Björneborg ett par dagar i veckan. I Björneborg var vi i startgroparna med trestegsstödet det året, så arbetet med trestegsstödet fortsatte. Jag var glad över att ha Kelpo med i ryggsäcken från Nykarleby.

”Många förvånas över att det finns en svensk skola i Björneborg och att det är en så pass stor skola.”

Pendade till Björneborg
Många förvånas över att det finns en svensk skola i Björneborg och att det är en så pass stor skola att det går ca 200 elever i F-6. Därtill finns åk 7-9 och gymnasium och svensk barnträdgård. Den största utmaningen med att arbeta i en svensk skola i Björneborg är ju förstås att majoriteten av eleverna har finska som modersmål. En del elever kommer från hem där det enbart talas finska, men ofta kan någon av föräldrarna lite svenska. Om eleverna sedan har svårigheter i skolarbetet är det inte alltid lätt att veta om svårigheterna beror på svag svenska eller om det finns andra svårigheter bakom.

Efter att första mammaledigheten var slut, hösten 2012, började jag pendla mellan Lappfjärd och Björneborg. Jag fortsatte som klasslärare för årskurs 1 och senare även årskurs 2, därtill hade jag specialundervisning. Först var vi två lärare som pendlade dagligen till skolan och som mest var vi sex stycken pendlare. Det blev en hel del samplanering, djupa samtal och många glada skratt under timmarna vi satt i bil.

Det blev en hel del samplanering, djupa samtal och många glada skratt under timmarna vi satt i bil.

Världens bästa jobb
Hösten 2014 började jag arbeta som speciallärare på heltid i Björneborgs svenska samskola. Jag hade främst hand om F-4, medan min kollega hade specialundervisning i åk 4-9. Jag stortrivdes med mitt jobb och brukade säga till min man att jag var lyckligt lottad över att ha världens bästa jobb. Hösten 2015 fick jag ordinarie tjänst, något som jag hade väntat på. Läsåret 2015-2016 var det fullt upp med nya läroplanen och vi fick erfara vad de mångsidiga kompetenserna innebar.

Hösten 2016 dök en ny chans upp för mig, jobb på hemmaplan. Jag trivdes ju väldigt bra i Björneborg men avståndet var rätt långt, nästan två och en halvtimme tur och retur med bil. Så jag tvekade aldrig att ta chansen. Pendlandet i sig tyckte jag inte då var särskilt betungande, men med familj och småbarn underlättar det förstås betydligt när jag inte åker iväg halv sju på morgonen. Nu är jag timlärare i Kristinestad, i tre olika skolor, med både specialundervisning och klassundervisning. Jag arbetar i Lappfjärd skola, Härkmeri skola och Kristinestads högstadieskola. Man kan säga att cirkeln är sluten just nu. Jag är tillbaka där allt började för nio år sedan – och jag trivs.

Önskar alla kollegor nya krafter inför vårterminens utmaningar samt många härliga jobbstunder!

Text och foto Marina Villgren