Finlands specialpedagogiska förbunds (Suomen erityiskasvatuksen liitto) studiedagar ordades i Sjundeå 28–29 april och erbjöd värdefulla insikter för att främja utbildning och välbefinnande samt gav verktyg för att bygga tryggare och mer förtroendefulla skolgemenskaper.

Studiedagarna (Opintopäivät) ordnades av Svenskfinlands specialpedagogiska förening (Ssf), med ett starkare inslag av svenskan och flera svenskspråkiga deltagare än vanligt. Ett hundratal deltagare samlades i Hotell Sjundeå, som ligger naturskönt på landsbygden i Västra Nyland. Svenska folkskolans vänner och Svenska kulturfonden har gett ekonomiskt bidrag till evenemanget. 

Workshopparna hade en stor bredd och till det tvåspråkiga utbudet hörde bland annat avslappning, improvisation med DUV-teatern, föreläsningar om högkänslighet, särskild begåvning och ungdomshem.  

Utbildningsminister Anders Adlercreutz öppnade studiedagarna på fredag morgon och betonade vikten av autonomi, förtroende och jämlikhet. Han betonade att utbildning är kommunens viktigaste uppgift och att den kan främja samhällsvälfärd och jämlikhet. 

Forskaren Ida Hummelstedt föreläste om känslo- och behovsfärdigheter, som är centrala för konstruktiv kommunikation. Hon påminde om att en av människans grundläggande behov är att bli hörd, på riktigt och på rätt sätt. Kommunikation är partnerskap: det involverar alltid flera parter och bygger på förtroende. Partnerskap i kommunikation byggs och upprätthålls i samarbete. Behov måste kunna uttryckas konkret och exakt för att kunna tillfredsställas. Denna färdighet är viktig att lära även barn. När man kommunicerar med små barn kan behov förenklas till en önskan, vilket kan göra begreppet lättare att förstå. På så sätt kan man säkerställa att alla blir hörda och att behoven tillfredsställs, vilket skapar grunden för en hälsosam och konstruktiv kommunikation.

Specialisten inom skolvälbefinnande Ida-Maria Gordin behandlade i sin föreläsning en tryggare skolgemenskap. Hon betonade att säkerhet är ett begrepp som definieras i lagen och att det är varje vuxens skyldighet att erbjuda en känsla av säkerhet och skapa en trygg miljö. Förebyggande, ingripande och korrigerande åtgärder är viktiga att bemästra, och vid problematiska situationer kan man inte lägga för mycket tid på att hitta grundorsakerna. Bemötande, kunskap om eleven och familjen samt struktur är centrala. Begreppet ”säkerhet” är svårt att definiera i skolan. Alla inblandade måste lyssnas på noggrant. Barnens utgångspunkter är mycket olika: ett barn som känner sig trygg vet inte vad man talar om när man talar om säkerhet och trygghet, eftersom det är självklart för hen. För ett otryggt barn är situationen helt motsatt. På så sätt kan man säkerställa att varje barn får det stöd och den känsla av säkerhet som behövs, vilket är grunden för en välmående skolgemenskap.

Som sista programpunkt för eftermiddagen fick vi lyssna på en paneldebatt kring ungas sökande efter sin sexuella identitet, med deltagarna Anders Huldén, Ata Nousiainen, Sam Strandberg och Liekki Valasvuori, ledd av Ingrid Svanfeldt.  Panelen lyfte bl.a. fram behovet av öppenhet, fördomsfrihet och respekt – att vara en trygg vuxen och bygga en öppen och trygg lärmiljö där mångfald får plats. Viktigare än att ha alla begrepp rätt är beredskapen att lyssna, förstå och diskutera. De poängterade att du behöver vara tydlig med den beredskapen, och också uppfylla det löftet om någon av ungdomarna sen vänder sig till dig. Det finns goda möjligheter att ta reda på de rätta begreppen (t.ex. Seta har bra information om vad olika begrepp innebär), men det är också viktigt att lyssna in vad de unga själva vill använda, eftersom begreppen ibland är flytande, och många kanske vill definiera sig själva enligt egna premisser.

På promenadavstånd från hotellet, uppe på en kulle, finns anrika Villa Miina, dit deltagarna inbjöds av kommunen på fredagskväll för kvällsmingel med tal, pianospel och utsökt tilltugg. Som grädde på tårtan avslutades kvällen med uppträdande av Bo i Billnäs orkester, som är ett Bo Kaspers orkester-coverband och leds av tidigare chefredaktören för Erityiskasvatus, Timo Oksanen.   

På lördag morgon deltog Jukka Vetoniemi, undervisningsråd vid Utbildningsstyrelsen, med en online-föreläsning om förnyelsen av stödet för lärande. Vetoniemi har speciallärarbakgrund och har disputerat i specialpedagogik. Han tog upp orsakerna till lagförändringarna och vad de innebär i praktiken, samt nämnde bland annat att det fortfarande finns gråzoner kring tolkningen av föreskrifterna för gruppstorlekarna.

Legitimerade psykologen Juulia Järvdike föreläste på temat flickor med ADHD. På ett underfundigt sätt tog hon upp exempel från sin egen uppväxt med ADHD och ur sin egen praktik. Empati väcktes för dessa flickor, som ofta kan vara högpresterande och uppbådar all energi för att kamouflera det som är annorlunda. Ibland kan det ta sig uttryck i ett exemplariskt uppförande i skolan men utbrott och ogjorda läxor hemma, och med konsekvensen att de går länge odiagnostiserade. Ytterligare ett dilemma är att de internationella diagnosmanualerna kräver att symtom på ADHD ska synas före 12-års ålder, medan problematiken hos flickor ofta blir mera uppenbar först i puberteten. 

Forskardoktor Piia Ruutu pratade kring hur skolan kan stöda elever med psykiska symtom. Hon presenterade olika skyddande faktorer som framkom i respondenternas svar i hennes doktorsavhandling Psykiatrisessa erikoissairaanhoidossa hoidettujen lasten ja nuorten koulunkäynnin tukeminen perusopetuksessa ja sairaalaopetuksen koetut vaikutukset koulunkäyntiin (Ruutu 2019). Till dem hör t.ex. en accepterande atmosfär med positiva samarbetsrelationer mellan elever och vuxna, fokus på kamratrelationer och god gruppdynamik, flexibla lösningar, utgångspunkt i styrkor och tillväxtpotential samt inlägg av vila, lek, utevistelse och annat som stöder rutiner och reglerar belastning. Hon lyfte också fram vikten av ett systemiskt arbetsgrepp, där många faktorer granskas i diskussionen kring var utmaningarna ligger – handlar dagens psykiska symtom hos unga om en mentalhälsokris, eller är måendet en sund reaktion på hur världen ser ut? 

Som vackert och tankeväckande avslut på dagarna fick vi uppleva dansskådespelet Sense of Hope – ett samarbete mellan DuvTeatern och Carl Knif Company. På scenen stod Emil Nordman och Eero Vesterinen. Sense of Hope beskrivs som en pjäs om ljus och mörker, om ilska och försoning, och om att hitta balans och glädje i livet efter en svår upplevelse. Många av deltagarna verkade kunna känna igen sig i budskapet.

Tuula Åminne, Katja Helenelund och Tanja Östman text Harri Saine foto