”Mitt drömjobb har förstörts.”
”Jag vet inte vad jag ska göra när instruktionerna är motsägelsefulla.”
”Jag gör som jag alltid har gjort, eftersom ingen verkar veta vad man ska göra.”
”Man säger att man satsar, men personalresurserna ökar inte.”

Lärarna är överbelastade av reformen kring stöd för lärande. Pedagogiskt ledarskap saknas, känslan av självförmåga är i botten, resurserna räcker inte till för att uppnå kraven och man upplever värdekonflikter i arbetet.

Som följd av det här uppstår det en ond cirkel där man turas om att leta efter syndabockar bland kollegorna. Arbetsgemenskapen är inte längre en styrka. I stället för det tänkta målet – ökat samarbete mellan lärare – drar man sig tillbaka i skyttegravar och försvarsställningar.

I vissa kommuner har man fokuserat på korrekt dokumentation av stödet, fast skolorna egentligen hade behövt hjälp med att förkorta skoldagarna för att undvika våldssituationer. Det är omöjligt att lära sig nytt och skapa en ny verksamhetskultur medan man ständigt släcker bränder.
Det råder också oklarhet kring användningen av speciallärarresurserna. Man fattar inga beslut om elevspecifika stödåtgärder, eftersom resurserna då skulle tas från de gruppspecifika stödformerna. Detta leder till värdekonflikter och känslor av otillräcklighet hos speciallärarna.

Man har hört diskussionerna – nu ligger ansvaret för genomförandet hos kommunerna.

Man har hört diskussionerna – nu ligger ansvaret för genomförandet hos kommunerna.

Lärarna behöver tydliga instruktioner för hur stödet ska genomföras i enlighet med lagen. Men enbart kunskapsmässigt stöd räcker inte. Det behövs också praktiskt stöd: utrymmen, tid och pengar. Och dessutom emotionellt stöd: omtanke och kamratstöd.

Höj rösten! Berätta för politikerna att de nuvarande lärarresurserna inte räcker till för att genomföra stödet! Finansieringen för nästa års utbildning fördelas just nu!

Miia Immonen
ordförande

Emma Pohjavirta översättning