Mitt största orosmoment innan praktiken var om jag ens skulle ut på fältet, eftersom jag många gånger har funderat på om specialläraryrket verkligen är menat för mig, Jag valde från början specialpedagogiken eftersom den kändes bra att ha med i bagaget, oavsett om jag kommer jobba i klass eller som speciallärare. Så kändes det fortfarande, men tveksamheten om det var lönt att läsa ämnet hade ändå börjat smyga sig på. 

Under de två år som gått har jag intalat mig att det skulle vara ganska tråkigt och enformigt att jobba som speciallärare då man inte har några praktiska ämnen – en fördom som vuxit fram mer och mer speciellt i takt med att vi fått testa på de ämnen en klasslärare har. Dock såg jag fram emot att lära mig så mycket som möjligt, att få vara i skolmiljön och att få träffa olika lärare, elever och annan personal.

Inför eleverna har jag presenterat mig och sagt att jag är som en skugga till min handledare och också som en svamp, eftersom jag kom med inställningen att jag ville försöka suga åt mig så mycket jag kunde under dessa veckor. Att gå från teori till praktik visade sig dock vara precis det jag behövde och praktiken motbevisade alla de fördomar jag själv formulerat i mitt huvud.

Sådant som har känts självklart visade sig vid närmare eftertanke vara noga utvalda alternativ för den enskilda eleven.

Specialläraryrket är så mycket mera kreativt än jag någonsin kunnat föreställa mig. Vardagen handlar om att hitta kreativa lösningar, att skapa differentierat material som inte redan finns samt att tillsammans med eleven arbeta fram strategier som gör lärandet möjligt. Citatet “En del behöver mera för att få lika mycket” beskriver enligt mig speciallärarens uppdrag väldigt väl. Vi finns till för att hjälpa eleverna att komma till en jämnare nivå och få samma förutsättningar som sina jämnåriga, trots eventuella svårigheter. Inom våra studier betonas differentiering kontinuerligt och även under de vanliga klasslärarkurserna uppmanas vi att reflektera kring hur undervisningen kan differentieras. Tidigare har det dock varit svårt att föreställa sig hur det kunde se ut i praktiken. Vad kommer att fungera bättre och vad sämre? En enkel differentiering som att ge mindre läxa eller kortare texter kan kännas självklar, men under praktiken har jag insett att differentiering är så mycket mer än så, och dessutom något helt avgörande.

Jag har även fått mera del av det specialpedagogiska perspektivet då jag planerat min undervisning. Sådant som har känts självklart visade sig vid närmare eftertanke vara noga utvalda alternativ för den enskilda eleven. Det att man jobbar i mindre grupp, tydligt presenterar material och använder sig av multimodala medier har visat sig vara en otroligt viktig del av arbetet. Att få komma ut på fältet har varit otroligt lärorikt men också intensivt. Jag har nog aldrig varit så trött som under dessa fyra veckor, men på samma gång känt att det är helt rätt. Det är här jag ska vara i framtiden. Det har varit väldigt intressant att ha fått ta del av så många människomöten, få se olika elever och lärare och hur de samarbetar med varandra. Det jag såg mest fram emot inför min praktik var att få ta till mig så många didaktiska tips som möjligt, och det fick jag med råge. Som speciallärare gäller det att hitta material som fungerar, något jag insett kan ta mycket lång tid och därför är jag tacksam över att jag fått många tips.

Var jag hamnar i framtiden är ovisst men min dröm om att jag någon gång kommer att få chansen att arbeta som speciallärare har blivit stor – en förändring jag verkligen inte såg komma. Var orsaken den att jag verkligen kände att jag gjorde skillnad för den enskilda eleven? Eller att speciallärarvardagen visade sig vara så mycket mera än jag kunnat tro? Jag kan inte helt sätta fingret på det men en sak är säker, vilken tur att jag inte valde bort specialpedagogiken eftersom den idag, efter praktiken, känns som min väg framåt i livet.

Text & bild Maja Björkskog, andra årets speciallärarstuderande