Specialläraren bedömer elevens stödbehov – inte kommunens resurser

Specialläraren bedömer elevens stödbehov – inte kommunens resurser

Under hela min tid som ordförande har jag fått tala om reformen av stödet för lärande inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen. Nu är det dags för min sista text, och för att uppmärksamma detta vill jag ännu lyfta fram tre vanliga feltolkningar av lagen:

1. Gruppbaserade stödformer är viktiga, men de får inte minska resurserna för elevspecifika stödåtgärder till elever. 

Från många skolor hör vi att man försöker räkna även de timmar då elever som får elevspecifika stödåtgärder deltar i speciallärarens undervisning som gruppspecifika stödformer. Det förekommer också att man inte fattar beslut om elevspecifika stödåtgärder, eftersom speciallärarens tid inte räcker till för båda stödformerna. Dessutom får man efter den 1 augusti 2026 inte längre ta emot elever med utländsk bakgrund i den förberedande undervisningen om de är födda i Finland. Vid behov ska deras språkundervisning, utöver undervisning i finska eller svenska som andraspråk (S2), ordnas som stödundervisning i undervisningsspråket. Vad tror ni – räcker det minimiantal timmar som föreskrivs i alla skolor? Nej. På vissa håll behövs alltså betydligt mer resurser än minimikraven för gruppspecifika stödformer. Samtidigt måste det finnas tillräckliga resurser även för elevspecifika stödåtgärder. 

2. Antalet specialklasser kan inte minskas innan behovet av dem faktiskt minskat.

I många kommuner har man börjat stärka inklusionen genom att avveckla specialklasser. Det är mycket svårt att förstå detta, eftersom syftet med den tilläggsfinansiering som beviljades för tio år var att först stärka undervisningsarrangemangen som stöder förutsättningarna för lärande samt de gruppspecifika stödformerna.

I praktiken innebar det alltså att man först skulle minska gruppstorlekarna, öka antalet lärare och skolgångshandledare i klasserna och säkerställa arbetsron. Med andra ord skulle fler elever än tidigare få möjlighet att lära sig och gå i skolan i sin egen klass, så att behovet av övergångar till specialklasser skulle minska.

Nedskärningar i kommunernas finansiering på andra områden än den grundläggande utbildningen, tillsammans med kraftigt ökande kommunala kostnadsandelar för arbetslöshetsskyddet, tvingar ändå kommunerna att skära ner även på sådant som de borde satsa på. Tillåts nedskärningar inom den grundläggande utbildningen i er kommun?

3. Vid bedömningen av stödbehovet bedömer man elevens behov av stöd – inte kommunens eller skolans resurser.

När lärarna bedömer elevens stödbehov utreder och beskriver de elevens behov av stöd, hur studierna framskrider, vilka stödformer som tidigare har använts samt vilka stödåtgärder som bäst främjar elevens lärande och skolgång och ligger i elevens intresse.

Utbildningsanordnarens resurser får inte hindra eleven från att få det stöd som bedömts vara nödvändigt. Ett negativt beslut om en stödåtgärd som eleven behöver får inte fattas enbart på grund av att stödåtgärden inte finns tillgänglig. Vid behov måste man till och med inrätta en ny specialklass!

Vi ska inte vara rädda för att Tillstånds- och tillsynsverket ingriper. Vi behöver absolut tydliga och enhetliga kriterier för överföringentill elevspecifika stödåtgärder för elever samt tillräckliga resurser för att genomföra stödåtgärderna.

Jag lämnar nu över ordförandeklubban, nöjd med det jag har åstadkommit. Under min mandatperiod har förbundet aktivt tagit ställning till aktuella reformer som berör specialundervisningen och fungerat som speciallärarnas språkrör. Tillsammans med styrelsen har vi också förnyat förbundets verksamhet, arbetat med att förnya stadgarna och hittat ett ekonomiskt hållbart sätt att arbeta. Länge leve Finlands specialpedagogiska förbund, som fyller 100 år!

Tack till alla nuvarande och tidigare styrelsemedlemmar och föreningsaktiva för era värdefulla insatser för att stärka gemenskapen bland speciallärare!

Miia Immonen ordförande

Översättning Emma Pohjavirta

Tykkää ja jaa