Om att finnas mitt i ett överflöd av information, att välja och välja bort. Och om det viktigaste: att få leva och arbeta i ett sammanhang med mening och mål.

Det händer igen. Kväll. Barnen har somnat. Jag sitter vid datorn, skall bara kolla e-posten. Och där blir jag sittande i ett par timmar. Har fått ett glädjande besked om att jag får registrera mig som Legilex-lärare, vilket innebär att jag får tillgång till material om läsning, övningar och testmaterial. Mitt svar kommer direkt ur hjärtat: ”Härligt, tack snälla 🙂 Jag blir alltid så barnsligt lycklig då jag hittar något som ser genomtänkt och bra ut – trots att jag jobbat länge som speciallärare. Ha en fin höst! Mvh Mia”

På väg i säng, alltså. Men jag googlar lite till om avkodning. Bekant tema. Tänker på de där barnen som får kämpa så mycket med sin läsning. Jag är alltid på jakt efter material som känns lockande för dem. Som inger hopp åt föräldrarna. Som får mig att känna att vi är på rätt väg. Att bokstäver blir till ord som blir till meningar. Meningar som får en mening, en betydelse. Att träningen inte är meningslös. Att texter börjar löpa och läsglädjen infinner sig. Att med ett barn i taget få jubla över känslan av framsteg.

Reflekterar en stund kring läsandets mysterium. Glömmer att jag var på väg i säng. Lärande lek lockar mig att klicka framåt. Utmaningar i matematik. Eller lekande lätt. Ur vilket perspektiv man vill se på saken. Vardagsmatte. Massvis av tips.

Funderar på vilken enorm drivkraft motivationen är för inlärningen. Och glädjen. Självförtroendet. Listan kan göras lång. En viktig lista. Och viktigast av allt är kärleken? ”Kärlek är att vilja någon annans positiva utveckling” säger John Steinberg. Ibland går utvecklingen långsamt och kräver ett stort tålamod. Det handlar om att ge den andra tid. Kämpa tillsammans. Visa respekt. Att inte ta kål på lusten att lära. Att skratta och leka. Kravlöst men förväntansfullt.

Igen slår mig vetskapen om vilken värdefull vardag jag lever i. I en skola med specialklasslärarkolleger som kan läsa tankar, dela glädje och bekymmer, år efter år. Skolgångsbiträden med stor erfarenhet och mycket mod. En mångfald av klasslärare med olika styrkor. Elevvårdspersonal med diger kunskap. Ledningens stöd och närvaro. Elever i centrum och deras familjer på köpet. Oändligt antal pusselbitar i en skolvardag. Att våga vara viktiga för varann!

Att aldrig bli fullärd ger ödmjukhet.

”Tänker du någon gång på att byta jobb?” undrar någon. ”Nej”, svarar jag. Jag är tacksam över att ha ett så mångfacetterat jobb. Tillräckligt med utmaningar. Närkontakt med olika människor, små och stora. Planering. Förverkligande. Planer och verklighet, hand i hand. Med lov att vara kreativ. Att aldrig bli fullärd ger ödmjukhet.

Tänker på dem som har lett mig in i detta yrke. Hur viktiga är inte våra ledstjärnor? En klok och varm speciallärare som tog emot mig då jag första gången steg in i skollivet som arbetsplats år 1995. Ett välkomnande kollegium. Elever och familjer som lärde mig mycket. Människor som väckte lusten att lära mig mera, som fick mig att söka mig till speciallärarutbildningen.

Som grädde på moset har jag hittat speciallärarföreningen, vår egen förening. Ett engagemang som ger så mycket mer än det tar.

Kära kolleger, en annan kväll ska jag fördjupa mig i temat högkänsliga barn. Jag funderar mycket på hur skolan bättre kunde ta sig an dem. Men nu stänger jag hjärnkontoret för ikväll och kryper till sängs. Hur gränslöst – på gott och ont – specialläraruppdraget än kan kännas, så är vi skyldiga att påminna oss om balansgången mellan jobb och fritid. I denna stund handlar det om balansgången mellan vaken tid och sömn. Imorgon handlar det om vilka saker jag tänker prioritera. Vilka är Dina utmaningar, hur klarar Du av att hålla balansen?

Text & foto Maria Nylund

Maria ”Mia” Nylund jobbar som speciallärare vid Sjundeå svenska skola och bor i samma kommun. Hon är styrelsemedlem i Ssf.