I september samlades de nordiska experterna på specialundervisning till NFSP:s 30:de konferens i Reykjavik. Vi var 40 st finländska speciallärare på plats! Vi var det andra bäst representerade landet efter Island. Island lockade oss förutom med utbildningsteman också med sin fantastiska natur. Vid de heta källorna kan man förnimma naturens kraft och inverkan på isländsk kultur, på folket och på deras livsstil.

På Island har man skrivit in inklusion i lagen om grundläggande utbildning redan år 2002. Av eleverna får 5-10% särskilt stöd och 20-25% intensifierat stöd. I landet finns det tre förskolor som ger särskilt stöd men inga specialskolor.Föräldrarna kan ändå om de så önskar ansöka om att barnet får gå på en specialklass, som det finns sammanlagt fem av i landet. Tron på att alla kan lära sig är stark. Det största motståndet uppstod vid inledningen av inklusionsprocessen när barn med beteendestörningar inledde sina studier i grupper i allmän undervisning. Här lyfte man starkt fram lärarnas bristfälliga kunskaper i att undervisa elever med olika inlärningssätt. Samma argument har hörts även hos oss.

Temat för konferensen var ”from disability to ability”. Föreläsarna var från Island, Amerika och Finland. Ämnet varierade från kamratstöd i inlärning till att genom olika interventioner övervinna matematiska och läs- och skrivsvårigheter, från elevers ångest till modeller för att undervisa barn med autism. Föreläsningarna finns för alla att bekanta sig med på adressen www.nfsp.info. Nästa konferens ordnas på Färöarna om tre år. Låt oss åka även dit i stor grupp!

Hos oss har man under de senaste dagarna mycket diskuterat disciplinära problem i skolan. Får lärare tappa fattningen inför klassen? Var och en av oss delar säkert den åsikten att man inte kan göra det. Som professionella skall vi känna igen det att de egna krafterna sinar och att hjälp behövs. Det räcker inte bara med igenkännande- behovet måste också erkännas och man måste aktivt söka hjälp. Man måste våga ta de svåra sakerna till tals.

Samarbete kan man också göra utan nya, fina lärmiljöer- det behövs bara en gemensam vilja.

Att undervisa ensam borde redan vara historia. Om det i klassen finns mer än en vuxen, slutar det knappast med sådana här övertramp. Öppna undervisningsmiljöer ökar samarbetet mellan lärare och underlättar att dela på ansvaret. De förpliktar också eleverna att agera målinriktat. Samarbete kan man också göra utan nya, fina lärmiljöer- det behövs bara en gemensam vilja.
Jag håller helt med Utbildningsstyrelsens kommande överdirektör Olli-Pekka Heinonen om att arbetsro inte föds ur disciplin och kommendering, utan det viktigaste är en kollektiv känsla av gemenskap. Om det i gruppen råder bra stämning och en vilja att jobba tillsammans är också arbetsron garanterad.

Arbetsro och glädje i att jobba tillsammans åt alla!

Päivi Juntti
ordförande

Översättning
Benita Rännäri