Jag heter Peter Salminen och bor i Lovisa. Tillsammans med min fru, som också är lärare, renoverade vi upp hennes barndomshem. Huset blev inflyttningsklart för cirka tre år sedan, men renoveringen fortsätter ännu.

Våra gemensamma vägar till Lovisa har gått från Vasa via Åland, där vi båda var klasslärare.

Min fritid går åt till att förutom tillbringa tid med familjen och renoveringen också till att motionera. Skulle jag ha möjlighet så skulle jag säkert resa mycket mera.

Jag jobbar som specialklasslärare i åk 5-6 i Generalshagens skola i Lovisa. Vi har tre specialklasser på lågstadiet. Vi har även en klass som läser enligt verksamhetsområden, men den klassen är placerad i den nya finska skolan. I högstadiet finns det två specialklasser.

När jag kom till Lovisa fanns här en specialskola, Parkskolan med elever i åk 1-9. Parkskolan fanns i samma hus som Generalshagens skola. Det råkade sig så lämpligt att det blev en tjänst ledig där när det var dags för mig att söka jobb, efter att jag hade varit hemma ett år med vår äldsta dotter.  Jag fick jobbet, och jobbade med åk 7-9 i ett par år. För några år sedan upphörde Parkskolan och eleverna som hörde till åk 7-9 flyttade till högstadiet och eleverna i åk 1-6 blev kvar i Generalshagens skola. Jag valde att bli kvar med lågstadieeleverna.

Ibland tar man några steg bakåt för att hitta en väg framåt.

Jag trivs bra med mitt arbete. Visst finns det dagar som är jättetunga och visst finns det stunder som jag längtar till någonting annat. Ibland känns det frustrerande när man inte genast ser något resultat. Men än så länge vinner det goda. Det som jag tycker om med mitt arbete är att jag har en egen klass. Jag gillar också det arbete där jag försöker hitta lösningar på hur jag skall få mina elever att fungera i en grupp, samt att försöka hitta olika sätt att få eleverna att lära sig någonting. Mer och mer börjar jag inse hur viktigt samarbetet är med kolleger och övriga för att hitta fungerande lösningar. Ibland tar man några steg bakåt för att sedan hitta en väg framåt. Det är klart att belöningen för det arbete man har gjort får man sedan när en elev lär sig någonting. Självklart är det också en belöning när man får positiv feedback från föräldrar och kolleger.

Senaste läsår hade jag förmånen att jobba mycket med kompanjonundervisning i läsämnen. Jag har kunnat gå in med en grupp elever i den allmänna undervisningen. Tillsammans med klassläraren har vi sedan planerat, genomfört och utvärderat vår undervisning. Detta tycker jag har varit väldigt lärorikt och givande. Dels för min egen del, men även eleverna har tyckt om det till en viss del. Vi har prövat att jobba med traditionell undervisning, men en stor del av undervisningen har bestått av olika projektarbeten. I dessa arbeten har vi placerat ut mina elever i sådana grupper där vi har trott att de fungerar och sedan valt ett lämpligt område som de skall jobba med. Även här har det ibland blivit lyckade lösningar och lite mindre lyckade lösningar. Det som en del elever inte har tyckt om med detta arrangemang är att det blir en stor grupp och att det blir lite förflyttningar. Men under läsårets lopp så har gnället minskat. 

Detta arrangemang skulle inte ha lyckats ifall inte våra scheman hade varit synkroniserade med varandra. Om jag ser på fördelarna med detta arrangemang från min sida så tycker jag att det bästa med det här har varit det att jag har haft en parallellkollega. Vi har kunnat bolla tankar och idéer med varandra. Vi har också i undervisningssituationen fått stöd av varandra när den andra inte har haft sin bästa dag. Eller i situationer då det har blivit lite oroligt i klassen. De dagar jag har varit borta har det känts bra att veta att allting ordnar sig eftersom parallellkollegan varit som ett stöd för min vikarie.

Under detta läsår kommer vi att fortsätta med liknande arrangemang. Det skall bli spännande att se hur det kommer att fungera. Jag får en ny grupp, så det kan hända att det inte alls fungerar eller så hittar vi på nya lösningar som gör det. En sak som vi försöker utveckla är samarbetet med högstadiet för att få övergångarna så smidiga som möjligt.

Peter Salminen
Skribenten är bosatt i Lovisa med sin fru och sina barn, som går i årskurs tre, förskolan och i dagis. De har också en strävhårig tax. Han jobbar som specialklasslärare i Generalhagens skola i Lovisa.