Vi lever idag i ett komplext samhälle med en ökad tilltro till människans möjligheter att utforma sina individuella livsprojekt. I egenskap av samhällsmedborgare har vi fått en ökad frihet att träffa självständiga val om frågor som rör våra liv. Parallellt har den svenska välfärdspolitiken ändrat karaktär och blivit mer differentierad och sektoriell.

Ideologiska mål och intentioner om ökad valfrihet, självbestämmande och autonomi har satts i förgrunden. Inom funktionshinderpolitiken har tilltron till centrala och offentliga lösningar ersatts av en ökad betoning på individuell frihet, mångfald och variation i utbudet av insatser och stödformer. Sammantaget reflekteras utvecklingen bland annat av ett växande antal ramlagar som bidragit till ökad frihet för kommuner att utifrån lokala förutsättningar själva besluta om vilken hjälp som ska ges, hur den ska utformas och hur arbetet ska organiseras. Utvecklingen återspeglas emellertid inte alltid ifråga om vare sig stödformernas utformning eller i professionellas föreställningar om personer med funktionshinder som brukare.

Studier av varierande lokala modeller
Min forskning har på olika sätt studerat spänningsförhållanden i gränssnittet mellan välfärdspolitikens ideologiska förändringar, professionella föreställningar och attityder och de sociala roller som tilldelas personer med funktionshinder i behov av stöd. Jag ser det alltså som en angelägen specialpedagogisk forskningsinriktning att också rymma samhälleliga, ideologiska och institutionella omständigheter för öka förståelsen för erfarenheter av specialpedagogisk praktik hos såväl ledare, operativa yrkesgrupper och enskilda elever.

”Mål och syften i ramlagar och policys inom verksamhet inom skola överlag är vagt formulerade och tolkningsbara.”

Här finns också en etisk problematik med tanke på att mål och syften i ramlagar och policys inom verksamhet inom skola överlag är vagt formulerade och tolkningsbara. Det innebär att rektorer och yrkesverksamma har ett relativt stort handlingsutrymme att själva och tillsammans besluta om hur mål och syften ska uppfattas och implementeras. 

Eftersom organisatoriskt handlande gentemot administrativt avgränsade brukargrupper har en stark moralisk laddning – yrkesverksamma gör moraliska bedömningar på samhällets uppdrag – är det enligt min mening både intressant och angeläget att studera hur lokala modeller och förståelser skiljer sig åt geografiskt mellan olika skolor och skolformer men även ifall skolans särdrag skiljer sig åt i jämförelse med andra organisationer, t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Utvecklingsstörning och ”dubbla tillhörigheter”
Tillsammans med Lennart Sauer vid Umeå universitet och Martin Molin vid Högskolan i Väst har vi försökt problematisera utvecklingen utifrån en postmodern samhällsförändring och uppväxten av den nya generationen av personer med utvecklingsstörning.

Vi försöker bland annat problematisera hur välfärdsorganisationernas logik och behovet av administrativt avgränsade kategorier av ”brukare” inverkar på enskilda individers identitet. Vi diskuterar också hur nya organisationsformer inom bland annat arbete, skola och kultur öppnar upp för mer multidimensionella självförväntningar där personer med utvecklingsstörning ges möjlighet att vara ”både-och” (vanlig/normal och speciell/avvikande), istället för ”antingen-eller”. Vi hänvisar här till ett antal studier som uppmärksammat hur unga personer med utvecklingsstörning utvecklat strategier för att hantera dessa skiftande och ”dubbla tillhörigheter”, vilket jag ser som angelägna resultat även för det specialpedagogiska fältet.

Det handlar dels om hanterandet av (den formella) tillhörigheten till en etablerad brukarroll i exempelvis skolan, och dels om upplevelsen av tillhörighet till ett mer vanligt liv, utanför eller vid sidan av samhällets välfärdsinstitutioner. Sammantaget menar jag att ökade krav på individualitet och individuellt utformade stöd- och hjälpinsatser i skolan och i hjälpsystemet mer generellt har bidragit till att välfärdsstaten (och dess professioner) mist en del av sin traditionella roll och legitimitet – inte minst hos denna nya generation. Och utifrån denna rörelse har nya sociala innovationer inom funktionshinderområdet uppstått.

Konstnärlig och terapeutisk logik
Jag har i tidigare studier studerat kulturella verksamheter för personer med utvecklingsstörning som en sådan social innovation inom handikappolitikens område. De har vuxit i popularitet och rönt mycket intresse, inte minst vetenskapligt, de senaste åren. Genom att de verkar i gränssnittet mellan två olika sfärer – kultursektorn och välfärden – reser de många intressanta pedagogiska frågor. Exempelvis hur man som verksamhetsföreträdare, i syfte att erhålla socialt stöd och legitimitet externt, legitimerar arbetets inriktning, syfte och målsättningar.

En slutsats är att kulturella verksamheter för personer med utvecklingsstörning kan ses som sociala hybrider; de är på samma gång en välfärdsstatlig insats och en kulturell arena med konstnärliga ambitioner. Därför är kulturella miljöer också ambivalenta, materiellt och socialt, då de förenar en konstnärlig logik och en terapeutisk logik. Den konstnärliga logiken rör arbetets konstnärliga dimensioner där arbetet ges mening genom (pågående eller kommande) produktioner, medan den terapeutiska logiken bygger på ett välfärdsstatligt ansvar där verksamheten ges mening genom sättet på vilket det dagliga arbetet bibringar personer med utvecklingsstörning sociala, psykologiska och kommunikativa förmågor. Detta bidrar till verksamheternas specifika karaktär och innebär en utmaning för yrkesverksamma att i praxis relatera till ett brett spektrum av krav och förväntningar.

Utgångspunkt nyinstitutionell organisationsteori
Organisation och utvecklingsstörning är också temat för mitt senaste forskningsprojekt vid Umeå universitet som påbörjades under hösten 2014. Projektet bedrivs på Pedagogiska institutionen och heter ”Mellan organisationsintresse och individualitet. Om policy, ledarskap och organisering av stödinsatser för personer med utvecklingsstörning i skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård”.

En utgångspunkt i projektet är att de olika organisationerna ställs inför olika utmaningar med avseende på hur arbetet ska ledas, organiseras och värderas i förhållande till framgång och prestation och att det påverkar vilka attityder och föreställningar om utvecklingsstörning som utvecklas inom respektive organisation. 

Min teoretiska utgångspunkt är nyinstitutionell organisationsteori som fokuserar på organisationers institutionella sammanhang. En viktig utgångspunkt är att olika krafter i detta sammanhang formar gemensamma uppfattningar inom en organisation om exempelvis hur man bör handla och tänka för att vara ’professionell’ i mötet med personer med utvecklingsstörning.

Sådana institutionaliseringsprocesser formar mer eller mindre självklara förhållningssätt och handlingsmönster, vilka kan härledas bland annat till politiska program, rättsliga principer och vetenskapliga och professionella tolkningsmodeller. Det är därför intressant och angeläget att analysera hur sådana processer och institutionella förhållanden skiljer sig mellan olika organisationer som arbetar med samma målgrupp. Syftet med projektet som har en specialpedagogisk inriktning är att studera och jämföra policy, ledarskap och organiseringen av stöd inom skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård bland annat utifrån frågor om likheter och skillnader mellan a) policy och principer för arbetet med personer med utvecklingsstörning, b) ledarskap och styrning, c) organiseringen av stöd och hjälpinsatser. Vidare vill projektet analysera hur organisationsspecifik policy uppfattas, tolkas och implementeras av ledare och operativa personalgrupper. Slutligen är syftet att öka förståelsen för hur man inom respektive organisationer beskriver och definierar utvecklingsstörning som social och administrativ kategori.  Projektet har komparativa ambitioner, både vertikalt inom organisationerna men även horisontellt mellan organisationerna på olika nivåer. Projektet pågår 2014 -2018.

Organisatoriska kontexter och individer
Avslutningsvis är det enligt min mening ett spännande och intressant perspektiv på specialpedagogiskt forskning och praktik att ytterligare problematisera den organisatoriska kontextens inverkar på individuella möten i exempelvis skolan. Inte minst utifrån att ett sådant perspektiv kan vara behjälpligt för att förstå de etiska frågor som ryms i mötet mellan personer med utvecklingsstörning och diverse yrkesgrupper.

”När enskilda elever inom den så kallade nya generarationen unga personer med utvecklingsstörning inte vill underkasta sig hjälpares föreställningar om vad som uppfattas som rätt, normalt och eftersträvansvärt uppstår lätt konflikter.”

Exempelvis innebär institutionella processer en form av normativ styrning av brukare eller klienter som måste internalisera ett normativt ramverk för att aktiviteter och relationer (till professioner) ska förflyta någorlunda konfliktfritt. När då enskilda elever eller brukare inom den så kallade nya generarationen unga personer med utvecklingsstörning inte vill underkasta sig hjälpares föreställningar om vad som uppfattas som rätt, normalt och eftersträvansvärt uppstår lätt konflikter. Sådana konflikter kan alltså ha organisatoriska förklaringar, vilket är en tolkning jag ser som viktig att ytterligare problematisera. 

Text
Jens Ineland

Jens Inelands
forskning bedrivs inom ramen för två större forskningsmiljöer. Det ena fokuserar på funktionshinder och sociala medier och bedrivs inom ett tvärvetenskapligt projekt vid Umeå universitet, ”Experiences of disabilities in life and online: Life course perspectives on disabled people from past society to present” [MAW-dnr: 2012.0141]. Projektet finansieras 2014-17 av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond och leds av Professor Lotta Vikström, Umeå Universitet. Det andra fokuserar på ledarskap och organisering av stöd för personer med utvecklingsstörning i människovårdande organisationer och bedrivs inom ramen för projektet: ”Mellan organisationsintresse och individualitet. Om policy, ledarskap och organisering av stödinsatser för personer med utvecklingsstörning i skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård.” Projektet pågår 2014-2018 och har sin organisatoriska hemvist vid pedagogiska institutionen, Umeå universitet.