Hej!

Hej!

Jag heter Monika Mattsson, fyller snart 50 år och bor tillsammans med man, tre barn (två hemma), samt två hundar och en katt, på norra Åland i kommunen Saltvik.Väl hemma på Åland igen  fick jag arbete på Vikingaåsens skola i Jomala och där jobbade jag som klasslärare från hösten 1989 till våren 2015. Tanken fanns dock alltid  att någon gång ska jag läsa till speciallärare/läsa specialpedagogik. Våren 1989 gick jag ut, som färdig klasslärare, från Lärarhögskolan vid Linköpings universitet. Jag hade redan då bestämt mig för att ett av mina två specialiseringsämnen, som fanns då och lästes under den sista terminen, skulle bli specialpedagogik. Tyvärr så började tiderna bli sämre och lagom till det togs möjligheten att välja specialpedagogik bort.

Bytte till högstadiet
Min första möjlighet att läsa specialpedagogik skrinlades på grund av graviditet och andra gången på grund av att min man var med om en olycka.  Men Öppna högskolan här på Åland började erbjuda kurser i specialpedagogik och då deltog jag i dem när jag var hemma med det tredje barnet, år 2007. Jag hörde mig för, både i Sverige och i Vasa om jag på något sätt kunde bygga på studierna för att bli behörig speciallärare. Under läsåret 2014-2015 fick jag möjligheten att läsa 35 studiepoäng behörighetsgivande studier vid Åbo Akademi i Vasa.

Först våren 2015 var mina studier klara – trägen vinner! Då hade jag en tjänst på skolan, där jag undervisade en elev enskilt, men kände samtidigt att jag ville pröva på att arbeta på högstadiet. Godby högstadieskola, som också ligger på norra Åland och alltså närmare mitt hem, sökte en speciallärare till samordnad undervisning.  Jag fick tjänstledigt från min tjänst och beslöt mig för att pröva detta. Det har jag inte ångrat en sekund. Eftersom denna tjänst var ny så fick jag möjlighet att styra upp den mycket själv. Bara det var en stor utmaning för mig som aldrig arbetat på högstadiet förut. Däremot känner jag att jag har en enorm nytta av mina år på lågstadiet! Mina arbetsdagar fylls av positiva, motiverade ungdomar som behöver hjälp i främst läsning, skrivning och matematik.

Skolan bekostade en kurs i Adlers screening, i Stockholm i vintras, så mycket av mitt arbete går ut på att screena elever och arbeta med kognitiv träning med dem. Vi håller också på med Bravkod, som läshastighetsträning. Flera timmar i veckan har jag också små grupper i matematik, oftast för elever med läs- och skrivsvårigheter eller andra svårigheter. Vissa timmar fungerar jag som kompanjonlärare med en av matematiklärarna. Det är också en stor ynnest för mig att få följa ämnesläraren i sitt arbete, det lär jag mig massor av. 

Arbete med inkludering
Nytt för oss här på Åland är också det så kallade trestegsstödet och eftersom Åland alltid vill göra lite på sitt eget sätt så har det också tagit mycket tid att sätta sig in i det och få blanketter som fungerar utifrån våra förhållanden. Jag har nu sagt upp mig från min tjänst på lågstadiet och ska nu till hösten arbeta  i en av skolans tre specialklasser. Så nya utmaningar framöver! Där är väl den största utmaningen att få inkluderingen att fungera på ett för alla, bra sätt. Bland ämneslärare finns lite ett annat tänk i denna fråga än hos lågstadielärare, både på gott och ont. Jag tänker mig att jag som specialklasslärare ska finnas med i själva inkluderingen och vi har satt igång en stor samarbetsapparat, vilket jag tycker är härligt.

Min kollega i specialklassen är en ung och nyutbildad (dessutom en han) och den kombinationen ser jag också som en möjlighet! Han har så mycket energi och tankar som jag känner igen så väl från mina första år i arbete. Den tredje tjänsten som specialklasslärare är tyvärr inte tillsatt, för det finns ont om speciallärare på Åland – även om det nu pågår en så kallad deltidsutbildning här.

Ibland kan känslan bli att vi speciallärare är en extra resurs som kan användas till lite allt möjligt.

Saknar en arbetsbeskrivning
Att arbeta som samordnad speciallärare är egentligen ett helt annat sätt att undervisa på och ibland kan jag sakna den så kallade klassundervisningen. Samtidigt är arbetet som speciallärare mera fritt och jag kan på ett sätt organisera det mera utifrån mig själv och mina styrkor och svagheter. Ibland tror jag dock att det borde finnas en arbetsbeskrivning för oss speciallärare, åtminstone så saknas det här på Åland. Nu blir det ganska mycket upp till var och en och utifrån ens egen kunskap att styra upp sitt arbete. Ibland kan känslan bli att vi speciallärare är en extra resurs som kan användas till lite allt möjligt. Det är absolut inte vår uppgift, anser jag, eftersom vi gör ett väldigt viktigt jobb där ute.

Jag vill önska er alla en god hösttermin! Vi gör ett otroligt arbete där ute i skolorna och klappa er själva på axeln någon gång nu och då, ifall ingen annan gör det!

Monika Mattsson

Tykkää ja jaa