Redan i början av juni planerade jag att den här texten skulle inledas med frasen: Det är spännande tider vi speciallärare lever i. Det är nämligen lätt hänt att jorden snurrar runt ens egen axel. Rent jobbmässigt snurrar min jord för tillfället mycket runt den nya lagen och de förändringar som ska genomföras nu i augusti i och med den nya läroplanen för stödet och för specialundervisningen i gymnasierna. Från och med hösten betonas alltså skillnaderna tydligare i gymnasier när det gäller dels stöd för lärande, dels specialundervisning.

Tittar man lite bortom den egna axeln inser man också att det är spännande tider våra ungdomar lever i. De kommer ju att utgöra kundkretsen för både förändringarna och för försöken och misstagen.

Vad är det då som ändrar för gymnasiernas del? En av de större förändringarna är nog den att stödet för lärande framöver i första hand ska ges av … (trumvirvel😊:) … av ämneslärarna! Med uppdateringen i hand är det i och för sig svårt att förstå varför det någonstans, någon gång, ens har fungerat på annat sätt. Som den ämneslärare jag också är utbildad till, vid sidan av speciallärare, kan jag ändå föreställa mig en lätt liten suck med efterföljande fråga: Jaha, gör inte vi ämneslärare alldeles tillräckligt redan när vi genomför ett krävande jobb i stora grupper? Ska vi nu också börja göra speciallärarnas jobb? Ja och Nej, är de ärliga svaren på den frågan.

Stödet för lärande framöver i första hand ska ges av ämneslärarna!

Ja: När vi ämneslärare ger instruktioner, exempel, förklaringar och uppmaningar som faller i god jord och ungdomarna hänger med; då utför vi vårt jobb och det är tillräckligt. Ja: Det är faktiskt ämnesläraren som är den mest kunniga och oftast ett äkta proffs i just det ämne/de ämnen som hen har läst på akademisk nivå, utövat och kontinuerligt fortbildat sig i. Nej: När vi ämneslärare gör vårt jobb men våra instruktioner, exempel, förklaringar och uppmaningar inte förstås eller inte når mottagaren; då har vi inte ännu gjort tillräckligt, enligt den nya läroplanen. Nej: Specialläraren är vanligen inte ämneslärare och ska inte ta över ämneslärarens jobb. Ämnesläraren är vanligen inte heller speciallärare och ska inte ta över speciallärarens jobb. Däremot kan, och ska, båda parter framöver samarbeta i hög grad. 

Specialläraren ska ansvara för specialundervisningen och se till att nödvändiga stödåtgärder sätts in när det vanliga stödet för lärandet inte är tillräckligt, för att ett studieavsnitt ska kunna avklaras. Även om/då en ämneslärare, av någon anledning (schemakrockar, undervisning på flera skolor samma dag …) inte kan erbjuda en ungdom stöd i sitt ämne, kan och ska även specialläraren erbjuda sådant stöd som ökar sannolikheten för att ungdomen klarar studieavsnittet. Alltså, fortsätta med att göra det som vi speciallärare även gjort tidigare i gymnasierna. I och med att tjänster för speciallärare inte har funnits så länge på gymnasienivå, alternativt helt har saknats där, är det välkommet och viktigt med en tydligare ansvarsfördelning. 

Informationsöverföring till andra stadiet har tidigare fungerat väl i vissa kommuner och städer, men sämre i andra. Numera framgår det tydligt att den grundläggande utbildningen har skyldighet att ge gymnasierna information, ifall en ungdom har ingått i det särskilda stödet/det elevspecifika stödet i grundskolan. Helt nytt i gymnasierna är också att en studerande framöver – genom ett förvaltningsbeslut – ska överföras till specialundervisningen, ifall det vanliga stödet för lärande inte räcker till exempelvis för att hen ska få godkänt i ett sådant studieavsnitt som kräver godkänt vitsord. 

I ett gymnasium ska således ämneslärare, speciallärare, studiehandledare, studerandevårds- eller annan handledande personal framöver (fortsättningsvis) ge stöd för lärandet. Specialundervisningen ges däremot av speciallärare och beskrivs på följande sätt: Den riktar sig mera djupgående till konstaterade inlärningssvårigheter eller därmed andra jämförbara orsaker. Den är mer systematisk och har mer exakta mål än stöd för lärande och den handlar om individanpassad undervisning som kan ske individuellt, i liten grupp eller i form av samundervisning.

Eftersom gymnasier hör till det andra utbildningsstadiet och långt har som uppgift att förbereda våra ungdomar för vuxenlivet och för det tredje stadiet, det vill säga för studier på yrkeshögskole- eller universitetsnivå, så betonar den nya läroplanen ungdomarnas eget ansvar mycket tydligt. Det framgår av formuleringar som:

• Den som antas till gymnasiet ska ha tillräckliga förutsättningar att klara av studierna som ingår i gymnasiets lärokurs. (Grunderna för gymnasiets läroplan kap 4.2.2)

• Stöd för lärande är inte avsett för studerande som på grund av frivillig eller olovlig frånvaro har hamnat efter i sina studier. Även i detta fall är det viktigt att beakta den studerandes livssituation som helhet vid bedömningen av behovet av stöd för lärande. (Grunderna för gymnasiets läroplan kap 4.2.1)

• Inom gymnasieutbildningen är det inte möjligt att avvika från målen enligt lärokursen. (Grunderna för gymnasiets läroplan kap 4.2.2)

En gymnasist kan, och ska gärna, på egen hand be om stöd. Samtidigt påminns det om att hen inte har någon skyldighet att ta emot stöd. Och vi som jobbar uppmanas att stöda studerande att klara av självständiga och målinriktade studier. Som jag skrev i inledningen: Det är spännande tider vi speciallärare lever i, när sommar går mot höst. Tursamt nog känner man ofta igen en speciallärare, oberoende av utbildningsstadium, på hög arbetsmoral, en stor portion empati och samarbetsförmåga samt en sällan sinande iver att uträtta små underverk och att tända slocknade stjärnor. Arbetsglädje åt er alla!

Anne Uppgård
är speciallärare vid Vasa övningsskolas gymnasium och medlem i Ssf:s styrelse.