I tusen sjöars land finns det även öar och speciella öar – språköar. På vår svenskspråkiga språkö i Tammerfors har vi en skola som är som byskolan var förr i tiden. Alla möts under samma tak och elever kommer från när och fjärran. 

Språköskolor finns även i Uleåborg, Björneborg och Kotka. Utöver dessa finns det klasser med svenska som undervisningsspråk i andra städer i Finland där svenskan inte finns som en naturlig del i vardagen. En halv procent av invånarna i Tammerfors har svenska som modersmål.

Samma byggnad till studenten
Våra elever gör hela sin skolgång i samma byggnad från och med årskurs ett. Läraren som haft diktamen i tj-ljudet på femman eller läraren som påmint om räknesättens ordningsföljd på sexan, är kanske samma lärare som övervakar i studentexamensprovet. Många har även sitt förflutna på det svenskspråkiga daghemmet intill och har därmed en gemensam historia sedan ettårsåldern. Det är klart att sådant sätter sin prägel på skolan. Vi har möjlighet att grundligt lära känna och följa upp våra elever.

I vår skolbyggnad, ritad av teckningsläraren August Krook, springer jag 54 trappsteg 10-20 gånger varje dag till mitt torn, för tornet är mitt arbetsrum – en oas för specialundervisningen och en pärla i jugendbyggnaden. Rummet delar jag med ett varierande antal elever från årskurs fem till tre i gymnasiet och en tavla av Gustav III, grundaren av Tammerfors (1779), på väggen. Skolan är dock inte lika gammal men en av de äldsta i Tammerfors med sina drygt 300 elever och studerande. Den grundades 1895.

Det mångfacetterade yrket
Som ni säkert förstår blir arbetet inte någonting om jag väljer att sitta i mitt torn. Nej, arbetet sker i många utrymmen och på många sätt och innebär ett ständigt samarbete med elever, kollegor, föräldrar och andra instanser. Mitt arbete handlar om att föra fram det specialpedagogiska tänkandet, de specialpedagogiska modellerna och den specialpedagogiska praktiken i min omgivning. Arbetet sker förstås i samverkan med andra. Den specialpedagogiska verksamheten innebär ett ständigt lobbande, att marknadsföra och till och med sälja sina tankar, tankar som uppstår i möten med elever, vårdnadshavare, kollegor och samhället. Till detta kommer egna och andras erfarenheter, utbildningar och lagar som styr arbetet. Det gäller att ständigt vara lyhörd för berättelser om skol- och hemmavardag, självuppfattning, mående, styrkor, svårigheter, framgång och misslyckande. Jag känner mig ofta som en gårdfarihandlare vars uppgift är att sälja frön som skall sås och gödslas av de redan befintliga styrkor och resurser (som alla har) och av ny gödsel i form av handledning, stöd, nya arrangemang, planer, samtal och allt annat som ni vet har med det specialpedagogiska arbetet att göra.

Den specialpedagogiska verksamheten innebär ett ständigt lobbande, att marknadsföra och till och med sälja sina tankar.

När min marknadsföring börjar ge effekt i vardagen gäller det att ha tålamod. Att kunna lyssna, iaktta och ställa de rätta frågorna kräver ständig övning och självvärdering. Jag känner att jag behöver träna mitt tålamod, att lyssna och ta emot respons både från elever, föräldrar och kollegor. Responsen kan komma genast, med fördröjning, inte alls eller under ett tillfälligt möte på gatan eller butiken efter många, många år. Responsen fungerar som en utvärdering av det jag gjort eller inte gjort. Att få respons för det man gör är livsviktigt för alla, för våra elever och för oss själva. Vi behöver alla bli sedda, förstådda och bekräftade.

Att få respons för det man gör är livsviktigt för alla, för våra elever och för oss själva.

Utmaning att väcka motivation
Med det här arbetet har jag möjlighet att ständigt växa som människa. Det är en arbetsförmån att få vistas med många olika slags personligheter. Ju mer variation desto bättre trivs jag har jag märkt, precis som i livet överhuvudtaget, mångfald och olikheter är en rikedom. Elever är bra på att visa vad de tycker och inte tycker om – ”Måste jag?”… ”Varför skall man kunna det här?”… ”Det här ”pip”… kommentarerna leder till många intressanta diskussioner.

Utmaningen är att väcka intresset hos dem jag arbetar med. Använder jag tillräckligt med tid till att väcka gnistan hos dem där nyfikenheten håller på att slockna? frågar jag mig ofta. Allt lärande kräver motivation, intresse och nyfikenhet och lärande med specifika svårigheter kräver extra mycket av dessa kryddor. Vägen till arbetsglädje kan vara lång eller hinner bli för gropig om hindren är för många och handledning saknas. Frågan är om jag hinner jobba tillräckligt med den biten.

Som ni alla vet innebär specialundervisningen väldigt många missioner – man är ständigt på upptäcktsresa i sitt arbete, i läsförmågans vida värld, i det matematiska tänkandet, i sinnesförnimmelsernas hemligheter och allt däremellan. Lyckligtvis finns det många som vill dela med sig av sina kunskaper via utbildningar, möten, webbsidor, informella samtal, böcker och tidningar som denna. Kunskap törstar efter kunskap, tänkandet står inte still. Det gör arbetet intressant.

En skola som vår med en lång historia har många intressanta berättelser. Dessa berättelser är en ryggrad, en medvetenhet om det som funnits och vart kompassen pekar. En språköskola har dessutom en speciell uppgift – många traditioner att bära, att vara en samlingsplats för det svenska och därmed att föra språket vidare.

Skribenten har arbetat de senaste 16 åren som speciallärare i Svenska samskolan i Tammerfors från åk 5 till gymnasiet. Får sina krafter för arbetet från kultur, natur, utbildningar och genom att lyssna på och diskutera med andra pedagoger och representanter från olika yrkesgrupper.

Text Maija Siikasmaa
Foto Kenneth Gustavsson