Hon litar på dig

Hon litar på dig

”Hon litar på dig.” Fyra korta ord i ett Wilma-meddelande av en mamma som utvärdering av läsårets stödåtgärder. Orden träffade mig.

Efter en utmanande vårtermin med snabba förändringar av arbetsbild och metoder jag behärskar efter dryga 20 år som speciallärare var jag utmattad. Så utmattad att jag nästan blev rädd ett tag och undrade om krafterna skulle ta slut. Aldrig förut hade min skolvardag kastats än hit, än dit och jag fått öva mig i att andas och hitta sätt att återhämta mig trots dagliga utmaningar och stress.

Jag hade ju redan tidigare under året tagit del av FSL:s kurs för erfarna lärare och fått dela erfarenheter med kolleger som också övat sig på att orka. Fått höra att också andra än jag bara vill dra sig undan människor efter arbetsdagen, att man kan försöka gå långsamt istället för att rusa hit och dit, att man önskar sig en osynlighetsmantel när man rör sig i skolan eller funderar på att bära en skylt med texten ”Jag har paus” för att hinna dricka en skvätt kaffe mellan varven. Specialläraren blir ofta en spindel i nätet och under en arbetsdag finns det många som vill byta några ord, fråga och diskutera.

”Människoyrken påverkar sömnen mest därför att människor är besvärliga helt enkelt” har professor Torbjörn Åkerstedt vid Stockholms universitet sagt. Att jobba med människor och dagligen hantera relationer, lösa problem, vara lyhörd och hitta vägar att nå fram till elever och föräldrar – det är psykiskt krävande. När tankar på jobbet snurrar i huvudet och det är omöjligt att sova, gäller det att göra vad man kan för att komma ner i varv, för sömnen är livsviktig.

Tänk inte på det du gör som en droppe i havet, utan som en stjärna på himlen.

Elever idag behöver TID. Det är sida vid sida med en matematikbok framför sig som förtroenden ges. Det är tillsammans med en trygg vuxen som allt under ytan bubblar fram. Liten och stor behöver känna sig respekterad, tagen på allvar och sedd. Under distansundervisningen satt jag ofta och jobbade med elever som jag inte såg, bara hörde. Vi hade kontakt, men humorn, ögonkontakten och kroppsspråket fattades. Jag insåg än en gång hur mycket mitt arbete handlar om närvaro och tid tillsammans. 

Det var glädjande att läsa rådet att vi lärare uppmanades fråga ”Hur mår du?” av våra elever innan vi frågade ”Hur går det?” Jag tror att det rådet gäller alla dagar i vårt jobb. När en elev inte MÅR bra, GÅR det inte heller så bra med inlärning och skolarbete. När jag som speciallärare märker att inlärningen inte fungerar är det helt avgörande om jag har ett nätverk med elevhälsopersonal att samarbeta med.

Jag har förmånen att jobba med elever i åk 1–9 i Höjdens skola och åk 1–6 i Bromarvs skola i Raseborg. Det är omväxlande att möta den ivriga nybörjaren som övar sig i läsning samma dag som de skoltrötta eleverna i åk 9 lär sig trigonometri. Visst är deras behov olika, men ändå inte. För att kunna hjälpa och stöda dem att gå framåt behöver jag först fånga upp dem där de är. Det svåra är att prioritera rätt när behovet av stöd är oändligt. Det är lätt att bli utmattad när man inte räcker till för alla som behöver en.

Mitt motto är ”Tänk inte på det du gör som en droppe i havet, utan som en stjärna på himlen”. Det får jag ofta påminna mig själv om när tempot är hektiskt. Och så övar jag mig på att gå långsamt i korridoren…

Annika Sandell
är speciallärare i årskurserna 1–9 i Raseborg, där hon också är bosatt. Till familjen hör make, två söner och två bonusbarn. Fritiden ägnar hon bland annat åt körsång, läsning och långa skogsvandringar.