”Nyckeln är sektorövergripande  team”

”Nyckeln är sektorövergripande team”

Emma Pohjavirta, specialklasslärare och medlem i Ssf:s styrelse, berättar om sitt arbete med Fokus-klassen i Pargas. Det är en specialklass för elever som tillfälligt behöver krävande särskilt stöd utanför sin egen hemklass, i form av mångprofessionellt stöd.

På senare tid har man uppmärksammat både den ökande psykiska ohälsan bland unga, samt behovet av fungerande sektorövergripande samarbetsformer. Erityiskasvatus har tidigare skrivit om VIP-nätverket, vars mål bland annat är smidigare sektorövergripande samarbete och lägre trösklar för stöd. Fokus-klassen i Pargas är ett exempel på en till synes välfungerande arbetsmodell. 

Emma Pohjavirta är formellt anställd vid Malms skola i Pargas, men Fokus-klassen är öppen för alla elever inom den grundläggande utbildningen i Pargas stad. De har sex elevplatser, men det finns ett stort söktryck och ett behov av att utöka verksamheten. Fokus-klassen har dock fungerat endast sedan augusti 2022, så de behöver hinna etablera sin verksamhet först.

– Fokus-klassen kommer in när man har provat på allt i hemklassen, berättar Emma. Många lärare känner sig hjälplösa eftersom de har provat allt och kanske varit i kontakt med Valteri.

När skolan har använt sina tillgängliga resurser och de inte räcker till, tar den pedagogiska stödgruppen kontakt med Emma med kollegor och de funderar tillsammans om eleven skulle gynnas av Fokus-klassen. Målgruppen är inte i första hand elever med inlärningssvårigheter.

– Det handlar om elever med psykiskt illamående, beteendeproblematik och elever med stor skolfrånvaro, berättar Emma.

Hon säger att psykiatrer kan rekommendera eleverna att jobba i små, avskilda grupper när de kommer tillbaka till skolan, men skolorna saknar ofta resurser till sådana arrangemang. Fokus-klassen försöker vara ett svar på detta behov, och klassen finns i en byggnad nära skolorna i Pargas centrum, men ändå lite avskilt. Det långsiktiga målet är alltid en återgång till hemskolan.

– De första sex veckorna är man enbart i Fokus-klassen och efter det är målsättningen att integrera eleverna i vanliga klasser. Man börjar med ett ämne och ser hur det går. Vi vill ge dem verktyg hur de kan möta ångesten eller andra utmaningar när de återvänder till hemklassen, berättar Emma.

Hon säger vidare att man är individcentrerad och eleven själv får vara aktiv i processen. Elever med beteendeproblematik har en starkare drivkraft att komma tillbaka till hemklassen än elever med psykiskt illamående och mycket skolfrånvaro. Det är inte självklart att elevens första ämne i hemskolan är ett kärnämne, utan man utgår från elevens önskemål av ämne eller av lärare som eleven fungerar bra med. Emma för en dialog med de berörda lärarna och funderar hur de kan medverka till en god övergång.

– Det behöver inte vara några vidlyftiga arrangemang för att skapa en trygg inkludering, utan det viktigaste är att eleverna känner sig förstådda och att skolans personal uttrycker en förståelse och vilja till differentiering. Det kan handla om att inte behöva läsa högt i klassen, att få skriva prov avskilt eller göra vissa prov muntligt.

Emma, som är huvudansvarig för klassen, fungerar som specialklasslärare och undervisar i alla ämnen utom franska och spanska. En speciallärare från årskurserna 7–9 undervisar fysik, kemi och matematik fyra lektioner i veckan. Vid sin sida har Emma alltid en assistent som är utbildad Nepsy-coach.

– På måndagar kommer en familjehandledare från socialen. På tisdagar kommer en fem före färdigutbildad psykologistuderande som håller stödsamtal under lektionstid med en elev i sänder, eller har gruppverksamhet tillsammans med mig, berättar Emma. 

– Gruppverksamheten kan innebära till exempel att vi går till ungdomsgården och spelar biljard. Där kan de träna på interaktion, turtagning och impulskontroll.

På torsdagarna turar en specialungdomsledare med församlingens ungdomsledare.

– Deras uppgifter är att hitta på roliga, extra program så som bowling, bakning och pyssel. Det har inte direkt med skolan att göra men har betydelse för den sociala kompetensen i skolan, säger Emma. Dessutom är de trygga vuxna som eleverna kan träffa under fritiden.

På fredagen är hälsovårdaren på plats hela dagen. Hon är en viktig länk mellan skola, hem och vården inklusive psykiatrin.

– Hälsovårdaren hjälper våra elever med rutiner som att äta, sova och motionera. Hon ger konkret stöd och realistiska åtgärder för att stöda elevernas välmående, berättar Emma.

Emma uttrycker en stor uppskattning över det sektorövergripande arbetet.

– Jag behöver inte ha koll på att eleven verkligen kommer till skolan och ringa runt till sjukskötare eller socialarbetare, som kanske inte ens känner barnet. Jag behöver inte ensam möta elever med självmordstankar. Allt sådant gör att undervisningen lätt hamnar längst ned i prioriteringen, menar Emma.

Undervisningen fungerar mycket bra och stämningen är lugn under lektionerna. Skolan pågår klockan 9–13, vilket betyder att eleverna har förkortade skoldagar.

– Vi hinner ändå jobba i samma takt som hemklassen. Ingen tid går till extra förflyttningar och vi har inte så mycket diskussioner och gemensamma genomgångar, eftersom de studerar på olika årskurser. Vi utgår från ett delningsschema som ämnesläraren skriver på fredagarna, där det står vad klassen har jobbat med under veckan. Jag planerar följande veckas undervisning utifrån det, berättar Emma.

Alla vuxna som är med i klassen hjälper till med skoluppgifterna. Varje elev får en individuell lapp där det står vad som ska göras under varje lektion, och eleven får inte gå hem förrän det är gjort. Det är i synnerhet viktigt för elever med trotssyndrom och beteendeproblematik.

– Jag har haft elever som har suttit kvar sena eftermiddagar, men efter en gång vill de inte göra om det, säger Emma.

Man kan behöva dra ner på kraven för elever som lider av ångest, eftersom många av dem är högpresterare och känner att de har misslyckats. För dem behöver betonas att de inte behöver prestera utöver läroplanens mål. Handlar det om akut ångest kan de behöva avbryta uppgifterna och få prata om sina känslor. Det brukar vara lättare att gå tillbaka till uppgifterna sen.

– Att göra skoluppgifter är ett sätt att glömma ångesten, berättar Emma. Det är mera utmanande att jobba med den sociala biten. Alla i teamet har antennerna utåt och är intuitiva vad gäller elevernas ork och mående. Dessutom för vi en väldigt rak dialog med eleverna. Allt är tillåtet att tala om och ha åsikter om, bara man uttrycker det respektfullt och inte är otrevlig mot någon.

Verksamheten har pågått endast en termin när intervjun äger rum, men hade förberetts noggrant under en längre tid. De gjorde bland annat studiebesök vid Resursskolan i Jakobstad (som dock är en mer traditionell specialklass). Emma säger att det har gått över alla förväntningar och att nyckeln är sektoröverskridande team, samt att det är en liten familjär grupp där eleven blir sedd och hörd.

– Föräldrarna uppskattar det här mycket, eftersom processen går snabbt och smidigt. Elever uttrycker att vi bryr oss på riktigt, säger Emma avslutningsvis.

Emma Pohjavirta
Ålder: 26 år
Familj: Sambon Rasmus och hunden Maya. Till familjen hör även föräldrar, storasyster och lillebror.
Bor i: Kimito där vi snart är klara med renoveringen av vårt stora husprojekt.
Gör för att koppla av: Vänner är otroligt viktiga för mig. Jag är en social person som trivs med människor som ger mig positiv energi. En dag vid havet i gott sällskap gör susen även under en mer stressfull period.
Ger mig inspiration: Att arbeta
i team ger mig massor av inspiration, olika synvinklar på saker, givande
samtal, samt massor av humor.
Bästa rådet för att orka med jobbet: Känn efter hur du mår, känns det inte bra ska du ta tag i det och ändra på det som behöver ändras. Prata, prata och prata – bli inte ensam med dina tankar! Var inte för hård mot dig själv utan var nöjd med det du gör!

Tykkää ja jaa