För exakt tio år sedan förändrade jag mitt liv. Jag tog ett ovanligt steg för en vanlig tysk specialpedagog. Jag flyttade utomlands för att jobba där i mitt yrke. Jag lämnade mitt fasta jobb som specialklasslärare i en tysk särskola för barn med fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar och flerfunktionsnedsättning och började jobba som tyskspråkig specialpedagog i Helsingfors. 

Därmed bytte jag också från Tysklands mycket speciella skolsystem till det finländska systemet, där alla elever går i samma grundskola under de första nio skolåren. Så småningom lärde jag mig skillnaderna mellan de två systemen och i det dagliga arbetet som specialpedagog. 

Skillnaderna börjar redan under utbildningen på universitetet. Jag läste mer eller mindre fem år i särskollärarprogrammet för att bli specialpedagog för barn med nedsättning av fysisk och intellektuell funktionsförmåga. Det innebar föreläsningar och kurser om ortopedi, om AKK, om barnens utveckling i olika sammanhang och mest av allt pedagogik, läroämnena, didaktik och olika praktiktider på olika skolor. 

Efter universitetet fortsätter utbildningen på en särskola, där man jobbar i ett och ett halvt år och lär sig att utveckla sina lektioner i olika ämnen. Det finns så att säga en teoretisk och en praktisk del i lärarutbildningen. Efter det blir man specialpedagog med speciell kunskap inom två områden av funktionsnedsättningar. Det finns nämligen fortfarande ganska många olika särskolor i Tyskland. Beroende på deras behov av särskilt stöd söker eleverna till olika skolor. Dessutom finns det naturligtvis många elever som söker sig till de vanliga grundskolorna, särskilt om de kan följa de allmänna läroplanerna.

Innan jag kom till Helsingfors, hade jag först och främst jobbat med barn i behov av särskilt stöd. Alla hade någon form av diagnos. Det blev alltså en ganska stor skillnad att jobba på en ”vanlig“ grundskola med ”vanliga“ barn. De tre stegen av allmänt, intensifierat och sedan särskilt stöd finns inte på samma sätt i Tyskland. Allmänt och intensifierat stöd ligger i händerna på grundskollärarna. Specialpedagogen rycker in först när de två stegen inte räcker till och det behövs mer. 

En klassificering av funktionsnedsättning är också grundförutsättning för att en specialpedagog ska bli inblandad. Tack vare FN-deklarationen om inklusion finns det allt fler specialpedagoger i grundskolorna. Men tyvärr saknar fortfarande ganska många skolor – och därmed också eleverna detta stöd. 

I min skola i Helsingfors ingick jag naturligtvis i elevvårdsgruppen och fick samarbeta med kuratorn, skolhälsovården och psykologen och även skolledningen. Detta interdisciplinära samarbete var något nytt för mig. Jag lärde mig mycket från mina kollegor och deras olika professionella synpunkter. Som klasslärare i Tyskland är man ofta allt i en person och får söka hjälp utifrån. Men också här har en förändring börjat. Fler och fler skolor har råd med en kurator. Skolpsykologen finns naturligtvis också, men inte lika många som i Finland. 

Det är svårt att jämföra skolsystemen. Det finns fördelar med att ha speciella skolor för barn i behov av särskilt stöd med personal som är experter på just det området. Eleverna får stöd de behöver. Å andra sidan leder skolans segregering till en växande segregering i samhället. Det finns människor som inte syns i vardagen. I Finlands system, där mer eller mindre alla barn går i närmaste grundskola, möts alla. Under skolgången möter de skolhälsovården och vid behov specialpedagogen eller kuratorn. Resurserna finns på plats och måste inte ordnas först när de behövs. Men för ett barn med en komplex nedsättning av fysisk och intellektuell funktionsförmåga blir det kanske svårt att få specifikt det stöd som behövs.

För fem år sedan flyttade jag tillbaka till Tyskland och fick ett nytt jobb i samma område som förut. Jag tycker om att vara specialklasslärare och undervisa min klass varje dag i olika ämnen. Ibland saknar jag mitt jobb i Helsingfors där jag mötte olika elevgrupper varje dag och undervisade mest modersmål och matematik. Jag saknar också utbytet med kollegorna i elevvårdsgruppen. Jag är mycket tacksam för åren i Helsingfors. Jag fick fördjupa min professionella kunskap genom att jobba i ett annat land. En ovanlig chans för en lärare. Om ni någon gång har möjligheten, ta den!

Annette Kiener text och foto