I slutet av september plockar jag de tre sista jordgubbarna ur mitt trädgårdsland. De är samtidigt de tre första för året. Söta och goda trots att jag inte förväntar mig det så här sent på året.

Jag har bara en planta som ursprungligen vuxit i en ampel och som jag fått i gåva av en elev. Den har inte gett stora skördar och inte heller brett ut sig, men ändå varje år återkommit, blommat vackert och gett några enstaka jordgubbar. Och varje gång jag ätit jordgubbarna har jag sänt min forna elev varma tankar och hoppats att hen har det bra och har hittat sin plats i livet. Vad mera behöver jag önska?

Efter 36 år i skolvärlden stiger jag till sidan och uppfylls av en stor känsla av nåd, ett ord som klingar gammaldags i dagens effektiva värld där allt skall gå att mäta eller utvärdera på flera olika sätt. Jag själv får knappast vidare höga vitsord om någon får för sig att kontrollera hur noggrant jag gått igenom det ämnesvisa innehållet i olika årskurser. Jag får kanske inte ens godkänt om jag skall redovisa för orsakerna till att jag så många gånger lämnat den förberedda lektionen åt sitt öde och låtit det goda samtalet flöda – oberoende av vad schemat visar. Rapporter, planer, pedagogiska utredningar och bedömningar, och övrig skriftlig bevisföring har stressat mig.  Godkänd, med darr på ribban. Att vara tvungen att betygsätta elevers uppförande har känts kränkande. Hur jag än vänt och vridit på vitsorden tillsammans med kollegerna, har eleverna med NPF-problematik alltid stått som förlorare. Trots allt jag vet. Trots allt jag kan. Med stor tacksamhet tog jag emot nyheten att uppförandevitsord inte skrivs ut på avgångsbetyget.

Jag inleder min yrkeskarriär som klasslärare i en liten byskola år 1986. Jag är ung och motiverad. Mycket snart inser jag att jag har för lite kunskap om elever som inte älskar skolan. Redan då finns det barn som inte orkar komma till skolan. Barn som har bristande impulskontroll och utmaningar med koncentration och uthållighet. Förmågan att ta emot undervisning och lära  sig nya arbetsmetoder varierar stort mellan elever. Ingenting av det här är jag förberedd på. Efter tre år flyttar jag till högstadiet för att prova på specialundervisning, som lockar mig.

Mellan åren 1994 och 2005 arbetar jag på Svenska skolan för synskadade. Allt flera elever går i skola i sina hemkommuner, vilket leder till att handledningsverksamheten utvecklas. Skolorna i Svenskfinland blir bekanta. Jag arbetar fem av åren som rektor, men inser att jag tappar bort det som ger mitt arbete innehåll – kontakten med eleverna.

Under de resterande arbetsåren arbetar jag huvudsakligen som specialklasslärare i årskurserna 7-9. Jag följer med och deltar i diskussioner om specialklassers varande eller inte varande. Läroplaner förnyas, elevvården utvecklas (eller avvecklas?), byskolor dras in och det byggs allt större skolkomplex. Allt yngre barn förväntas ta allt större ansvar för sitt eget lärande. Många vårdnadshavare vet inte hur de skall kombinera ett krävande yrkesliv med föräldraskap. Sociala medier påverkar barnens vardag på gott och ont.

Det viktigaste och bästa jag som lärare gjort under mitt yrkesverksamma liv går inte att mäta kvantitativt. Mitt mål har varje dag varit att skapa kontakt, se, bekräfta, ingjuta hopp och hitta lösningar tillsammans med eleverna. Då har vi uppfyllt de viktigaste målen i läroplanen och skapat förutsättningar och möjligheter för en aktiv och god inlärning. Detta gällde 1986 och gäller ännu idag.

Eleven, som gav mig jordgubbsplantan, kom emot mig en dag, log och hälsade glatt. Jag är färdig med min utbildning och har fått jobb, berättade hen. Vad mera behöver jag som pensionär veta?

Skribenten Kajsa-Lena Koskinen är pensionerad specialklasslärare bosatt i Sibbo. Hon har man, tre vuxna barn, tre vuxna bonusbarn och fem bonusbarnbarn. På fritiden lägger hon pussel, lyssnar på ljudböcker och väver. Hon hoppar också in som vikarie då och då.