En jonglörs vardag

En jonglörs vardag

“Tusen bollar i luften” – en riktig jonglör – det är väl en enkel och ganska passande beskrivning av speciallärarens yrkesbild? Den senaste veckan har det råkat sig som så att någon kastat in några bollar av annan färg och form än jag jonglerat med på ett tag.

Ännu i början av veckan skidade vi här längst ner i söder, men en titt i kalendern avslöjar brutalt att de “effektiva” veckorna före skolavslutningen rinner iväg fort nu. Man tycker årets ettor precis har satt sig på skolbänken, men nu går de redan målmedvetet fram i korridorerna och vi lärare blickar framåt. Det betyder planering inför nästa år, beslut om stödnivåer, planutvärderingar, samarbete med förskolor, klassbildning, föräldrakvällar m.m. Så är det ju förstås undervisningen, kartläggningar och allt annat, ni vet, de många, välbekanta bollarna såhär års.

Förutom de här bollarna råkade jag den här våren fånga några från helt andra håll. De senaste veckorna har jag vid sidan av mitt speciallärarjobb fått arbeta för Niilo Mäki Institutets (NMI) ILS-projekt (Inlärning och Stöd) och testat treor i en annan skola.  Jag har fått testa eleverna i avkodning, läsflyt, benämning, läsförståelse, rättstavning, räkneflyt och annat intressant. Också det här arbetet får mig att blicka framåt, men på längre sikt. ILS-projektet ska småningom resultera i artiklar och rapporter, med så ovanlig och så värdefull information om just våra finlandssvenska barns läsning och skrivning.

Likaså ska vi i skolorna få tillgång till kartläggningsinstrument för lågstadieåldern i bl.a läsflyt, skrivning, rättstavning och snabb benämning, med finlandssvenska normer. Också ett existerande läsförståelsetest ska få normer för finlandssvenska elever. Det är ingen överdrift att konstatera att det här är hittills unika material för oss finlandssvenskar. Och möjligtvis kan det vara mera på kommande i framtiden.

Just innan ILS-bollen ens landat kom det en annan flygande, en minst lika efterlängtad och efterfrågad. De senaste åren har jag konstant laddat, lyft på och omstartat skolans sista otympliga bärbara datorer för att kunna använda Spel-Ett med mina nybörjarläsare. Och jag får ju medge att spelarna med åren inte längre riktigt imponeras av de enkla, fallande bokstavsbollarna och rim- och ramsboken i spelets tio år gamla upplägg. Nu fick ändå NMI äntligen möjligheten, att med Hartwalls stiftelses hjälp, uppdatera spelet på de allra mest springande punkterna. Så jag fick i uppgift att ta itu med att översätta dels data- och spelterminologi som behövdes för det nya upplägget, men också ordlistor för nya, roliga spelfunktioner. Där gällde det att fundera hur man översätter ord som pukinparta, propellerihattu, jättiläiskortti, hevosnaamari och annat spännande som spelarna nu ska belönas med. Så inom kort går det att ladda ner Spel-Ett i ny, fräsch skrud, anpassat för lärplatta. Själv ska jag från och med hösten unna skolans gamla bärbara datorer en välförtjänt vila. Och har vi riktigt tur, precis som gällande testinstrumenten, så är det här bara en början på den nya utvecklingen för Spel-Etts del.

Efter att ha jobbat med båda de här projekten landade jag ändå igår på min skola i en alldeles vanlig arbetsdag. Och då jag nu ser tillbaka på veckan är den mest minnesvärda stunden den som fångar kärnan i vårt arbete. Det var en stund i en soffa, i en mysig hörna under en trappa, med en liten förstaklassare som fortfarande kämpar med att få ihop bokstavsljuden till ord. Men det till trots var vi båda så ärligt uppslukade av att ta reda på vem “Vampyren” i boken riktigt var och varför hon plötsligt gått och blivit så trevlig. Det är här, i mötet med den enskilda eleven, som allt både börjar och slutar. Det är här vi hittar orsaken till att hålla alla de andra bollarna i luften i vårt jonglörskap.

Text & foto
Nea Kronberg

Skribenten är bosatt i Pargas och arbetar som speciallärare vid Malms skola (åk 1-6) i Pargas. Hon är också projektanställd vid Niilo Mäki Institutet och medlem i Ssf:s styrelse.