Mitt i livet

Mitt i livet

I september deltog jag med mina två speciallärarkolleger i speciallärarföreningens Höstdag i Helsingfors. Temat kring speciallärarens ork och välmående fick mig att reflektera över min egen livssituation just nu. 

Mitt liv har just lättat efter mycket intensiva småbarnsår då jag fått fyra barn på sex år. Jag hade inte möjlighet att stanna hemma länge med barnen utan var tvungen att jobba mellan varje nytt barn. Det var tufft men åren gick och den yngsta är nu i förskolan och den äldsta i åk 6. 

Vi har en lugn skön mellanfas på gång, jag vet att den hormonstinna pubertala tonårstiden väntar strax bakom hörnet. För tillfället känner jag mig lik en snigel som efter ett ösregn glider fram ur sitt skal och sträcker ut sina känselspröt för att njuta av den klara fuktiga luften, det gröna gräset och lugnet! Jag kan dra några djupa andetag och klappa mig på axeln – etapp ett är avklarad och jag lever ännu!! 

Visst är vardagspusslet fortfarande utmanande, egna barns behov och välmående samt skjutsande till hobbyer varvas med hemsysslor som aldrig tar slut. Efter arbetsdagen borde jag läsa på, le mot min man, förnya mig, inspireras av nya undervisningsmetoder och svara på Wilma-meddelanden medan jag gör sit-ups, parar ihop strumpor och kokar spagetti. Hur fixar ni andra det? Det är måndag och det är fredag, om och om igen. 

Då läsåret börjar i augusti känns det som att jag stiger på ett tåg som gnisslande kör igång och som rullar på i allt högre fart, det är omöjligt att dra i nödbromsen, det är bara att hålla i hatten och hänga med. Det går så fort så fort och jag skall vara superinspirerande, kreativ, skriva pedagogiska utredningar och planer, producera differentierat och individuellt material (jag älskar att göra arbetsblad!), sitta på nätverksmöten samt ha en ängels tålamod och kärleksfull blick inför små elever som önskar mig dit pepparn växer. I juni får jag snopet konstatera att det inte riktigt “blidde” som det var tänkt, men att det blev ju någonting i alla fall.

”Jag behöver framförallt se på mig själv med kärleksfulla och nådefulla ögon.”

Vi människor har många roller och det är en utmaning och kanske också ett ansvar att inte förlora sig själv och sina egna behov. Jag är kvinna, hustru, mor, dotter, barnbarn, specialklasslärare, kollega och medmänniska. Jag behöver ha en viss balans i mina roller för att må bra. För mig har det varit viktigt att lära mig känna tacksamhet och uppskattning över det jag har. Jag har fått jobba på att inte känna missnöje eller avundsjuka över det jag inte är eller inte har. För jag har det ju så bra!  Men ibland blir det ändå så tungt och då brukar jag ironiskt påminna mig själv om att vara tacksam över att just jag fick födas som en människa och inte som en daggmask. Vilken tur jag haft!

För att jag skall orka i alla mina roller behöver jag också se till att jag äter hälsosamt, sover tillräckligt och att jag hinner motionera. Det är liksom livsviktigt. Jag behöver personer i mitt liv som orkar lyssna på mina grubblerier, analyser och drömmar. Jag behöver regelbundet rensa min hjärna för att inte hårdskivan ska bli för full. Det gör jag allra bäst genom långa promenader i skogen – att andas in den friska skogsluften som doftar av mossa, jord och barr samt att följa med årstidens växlingar är balsam för min själ. Men jag behöver framförallt se på mig själv med kärleksfulla och nådefulla ögon – jag är fin och räcker till precis som jag är! 

Jag önskar dig kära läsare ett fortsatt fint läsår, oberoende i vilken livssituation just du befinner dig i. Visst är det fint att vi är människor och inte daggmaskar!

Henna Wilkman
är en 38-årig specialklasslärare med ca 12 års arbetserfarenhet och som för tillfället jobbar i Sjundeå svenska skola med elever i förskolan och i årskurserna 1-4.