Min vardag som speciallärare

Min vardag som speciallärare

Det är måndag morgon. Jag står i aulan på ett synligt ställe och har på så sätt möjlighet att se alla 57 elever i åk 1–6 som strömmar in.

Det ringer in kl. 8.15 till dagens första lektion. Jag försöker hinna se alla och säga god morgon. En elev i åk 1 sträcker ut armarna, närmar sig mig och säger glatt god morgon samtidigt som jag får en kram. Så glad jag blev av elevens spontanitet och morgonpigga hälsning. Detta händer inte så ofta; att jag står i aulan och hälsar god morgon, men jag försöker då och då göra det och om inte på morgonen så på eftermiddagen för att säga hej då.

I Västra Närpes skola i Närpes har vi 78 elever från förskolan till årskurs 6. Vi har en positiv utmaning framför oss då antalet elever ökar. Skolan byggdes ut och renoverades i fjol. Vi har elever som kommer från fyra olika byar, från de västra delarna av Närpes. Om några år är vi uppe i drygt 100 elever.

I fyra år har jag haft mitt arbetsrum på skolans vind. Efter renoveringen fick jag ett rum centralt på nedre våningen och som dessutom är mycket större. Jag trivs. Här får jag vara som spindeln i nätet.

Elever med särskilt stöd upptar mest min tid. Det är mer eller mindre intensivare perioder med möten, Wilmameddelanden som tas emot och skickas alla dagar. Ibland många och långa telefonsamtal med föräldrar eller andra personer inom elevvården. Jag googlar och läser facklitteratur för att lära mig mera och för att få tips och idéer för att försöka hjälpa elever framåt i sin utveckling. Samtal och handledning av kolleger och sen utför jag en hel del test som ska rättas och analyseras och funderas kring.

Jag har fått lära mig att ögonens motorik samt muskelstyrkan i ögonen är mycket viktig. Elever som visar tendens till läs- och skrivsvårigheter kan vara i själva verket vara i behov av ögonmotorisk träning. Jag har förmånen att få handledning av Österbottens enda neurosynpedagog, Anne Ström, i hur jag ska jobba med elever som är i behov av ögonmotorisk träning. Det är mycket intressant och jag ser resultat och det känns utvecklande att få en liten insikt i hur det går till.

Att vara speciallärare är omväxlande, utmanande men framför allt intressant.

Att vara speciallärare är omväxlande, utmanande men framför allt intressant. Jag gillar mötet med eleven. Det finns alltid något att lära sig och det stimulerar mig. Som motvikt till allt detta tycker jag om att röra på mig ute. Jag fiskar gärna, vandrar i skog och mark, plockar bär och svamp, röjer med motorsåg eller åker upp i Alperna för att sen ta mig ner i olika utmanande backar. Jag gör gärna något med kroppen så att jag blir svettig och ser resultat. Förstås njuter jag också av stunder med familj och vänner, god mat och en spännande bok. Att lösa korsord har blivit en ny favoritsysselsättning.

I mitten av mars hamnade vi alla i en alldeles ny situation. Coronapandemin slog till med besked och Finland fick vidta åtgärder som inte gjorts under fredstid. Nu kommer det att ta ett tag innan jag åter igen kan stå i aulan och säga god morgon åt alla våra elever. Någon morgonkram är det inte tal om. Det är en ny utmaning. Vi har hunnit prova på några veckor nu och det kräver mycket av oss alla. Jag är helt säker att om vi hjälps åt, visar förståelse och respekt så kommer vi att klara av det här.

Gun Nordström är speciallärare i Närpes, där hon också är bosatt. Hon var under många år styrelsemedlem i Svenskfinlands specialpedagogiska förenings styrelse.