Från förståelse  till personlig förändring  – en resa som tar tid

Från förståelse till personlig förändring – en resa som tar tid

Jag jobbar som speciallärare med inriktning på skolfrånvaroproblematik och handleder i Ross W. Greenes arbetsmodell samarbetsbaserad problemlösning (CPS). Det viktigaste med mitt jobb är att se eleverna för dem som de är, inte för de brister de har.

Det här har jag förstått redan länge, men under de senaste åren har jag fått lära mig att verkligen omfatta detta i mitt agerande och yrkesutövande.

När jag som tonåring efter studenten av en ren slump fick möjligheten att jobba som skolgångsbiträde stod det klart för mig att jag kommit in på en bana som jag skulle fortsätta med. Jag hade precis skrivit mina sista studentskrivningar och stod och väntade på spårvagnen då en skolkamrat till mig råkade gå förbi och frågade om jag behövde jobb, hon behövde en vikarie. Javisst, svarade jag.

Redan då kom jag i kontakt med utagerande beteendeproblematik och tyckte att det var en spännande värld att lära känna. Men föga anade jag att jag idag skulle se tillbaka på den metodik vi använde då och tänka hur mycket vi kunde ha gjort på ett annat sätt, då det handlade om att hantera konflikter, explosioner och dysfunktionellt beteende. Det här var i början av 2000-talet, några år innan hade Ross W. Greene publicerat den första versionen av det arbete som först långt senare skulle ändra hela mitt synsätt på barn och deras bristande färdigheter. År 2018 har vi i Finland fortfarande väldigt mycket att lära oss i skolorna om hur vi jobbar med just de här svårigheterna.

“Kids do well if they can” är just nu det mest centrala uttrycket för oss som jobbar med CPS. Då utgångssynen för oss är att barnen gör så gott de kan i alla situationer, tänker vi oss också att det måste vara något annat än viljan som styr de situationer som inte fungerar. Då det uppstår ”bråk” handlar det om en kollision mellan de förväntningar som ställs på barnet och de färdigheter barnet har att bemöta dessa förväntningar. Utdelning av konsekvenser kommer därför aldrig att leda till en önskad personlighetsutveckling eftersom dessa inte kan förändra de kognitiva förutsättningarna som ligger i vägen för att nå den förväntning som ställts på barnet.

Att acceptera det synsätt som Ross W. Greene skriver och föreläser om är ändå inte den stora utmaningen. Det gjorde jag utan att blinka 2011 då jag som redan arbetande, men inte utexaminerad, lärare läste hans första bok Explosiva barn. Men att på riktigt kunna omfatta detta i min egen verksamhet har tagit en väldigt lång tid, och visst gör jag mina tabbar fortfarande. I nuläget kan jag ändå säga att jag kan arbetet med modellen innantill och utantill efter en ettårig handledarkurs där Ross W. Greene har lärt mig och en handfull andra nordiska och amerikanska CPS-kolleger det hela från grunden och in i minsta detalj. CPS-provider certification training sköttes helt och hållet med hjälp av Skype och en massa inbandat material och översatta transkriptioner av våra övningssessioner.

Nu vet jag hur jag kan ta med barnet i arbetet med sina egna svårigheter.

Nu vet jag, efter en kort period som skolgångsbiträde, magisterstudier i specialpedagogik, arbetserfarenhet som speciallärare, specialklasslärare, engelskalärare, musiklärare och klasslärare. Nu vet jag inte bara hur viktigt det är att lyssna på barnen och ungdomarna. Nu vet jag också hur jag kan ta med barnet i arbetet med sina egna svårigheter och hur vi tillsammans kan hitta lösningar som får vardagen att fungera bättre, ett litet problem åt gången.

Text & foto Daniel Albrecht

Daniel Albrecht är bosatt i Sjundeå och arbetar som speciallärare vid Finno skola i Esbo.