Någon borde göra någonting  – men vem och vad?

Någon borde göra någonting – men vem och vad?

Så gott som dagligen kan vi i media läsa om att allt flera barn och unga mår dåligt. Inom småbarnspedagogiken och i skolorna syns illamåendet hos barnen som utmanande beteende och symtom på depressioner och ångest. I skolorna uppvisar eleverna total likgiltighet för studier och bristande respekt för personalen.

Skolfrånvaron hos de elever som mår dåligt är hög. Vi vet alla att dessa barn riskeras att marginaliseras i samhället. Alla sakkunniga är överens – vi måste göra någonting!

Jag vågar påstå att vi just nu, åtminstone i våra daghem och skolor i Raseborg, har en så bra personalresurs vi sällan tidigare haft. Vi har haft möjlighet att anställa skolgångshandledare/gruppassistenter, resurslärare och speciallärare till våra daghem och skolor tack vare de specialunderstöd som staten beviljat åt oss utbildningsanordnare. Det är tyvärr inte möjligt att anställa elevhälsopersonal eller annan personal med dessa specialunderstöd. Med oro tänker jag på den dag då vi eventuellt inte längre beviljas dessa specialunderstöd och därmed inte har möjlighet hålla kvar personalresursen på samma nivå. 

Men – trots att personalresursen är så bra har anmälningarna om situationer då vår personal blir utsatta för slag, sparkar och osakligt bemötande i sitt arbete ökat.  Det är mycket beklämmande att ta del av dessa. Jag, undervisningscheferna, chefen för småbarnspedagogik, arbetarskyddet och politikerna är överens. Någonting måste göras!

Elevhälsopersonalen gör sitt bästa för att hjälpa eleverna, men antalet elever och enheter som de borde räcka till för är stort. Skolkuratorstjänsterna har vi haft lätt att besätta, men sökanden till lediganslagna skolpsykologbefattningarna lyser med sin frånvaro. Om ett drygt år övergår elevhälsopersonalen till landskapet och det är svårt att tro att utvecklandet av elevhälsoarbetet kommer att bli lättare än vad det är nu. Tyngdpunkten på elevhälsoarbetet borde ligga på den gemensamma elevhälsan och det förebyggande arbetet – men hur ska vi komma dit?

Köerna till specialsjukvården är långa och eleverna får vänta länge på att få tid till läkare så att en eventuell vårdkontakt kan knytas och terapi inledas. Elever som egentligen inte är i skolskick har rätt till daglig läroplansenlig undervisning och undervisningen ska givetvis anpassas enligt elevens behov. Pedagogernas uppgift är att undervisa och inte att agera som psykologer, socialarbetare eller terapeuter för det har de ingen utbildning till. Pedagogerna kan ändå inte bortse från att eleven mår dåligt, för människan är en helhet och illamåendet märks i allt hen gör och påverkar naturligtvis även inlärningen. Vår personal har inte kunskap om och färdigheter i hur de ska bemöta dessa elever som är i behov av krävande särskilt stöd. Många vårdnadshavare är också utmanande att samarbeta med. 

Någon borde göra någonting – men vad och vem? Hjälper det att skriva nya handlingsplaner som våra politiker efterlyser när vi redan har många styrdokument ss. elevvårdsplaner, jämställdhetsplaner, mobbningsförebyggande planer och andra handlingsplaner?  Hjälper det att anställa skolcoacher, skolungdomsledare eller psykiatriska sjukskötare till våra skolor? Hjälper det att fortbilda våra pedagoger om hur de ska bemöta dessa elever? Vad krävs för att köerna till specialsjukvården ska bli kortare så att eleverna och deras familjer får snabbare hjälp? Hur ska våra barn och unga få den hjälp de behöver på sitt eget modersmål? 

Vad jag önskar att jag skulle ha svar på dessa frågor! Jag inser att vi inom bildningen ensamma inte kan lösa dessa problem och bygga upp de processer som behövs. Det behövs ett samarbete över sektorsgränserna och inte endast inom den egna kommunen utan även över kommungränserna och med specialsjukvården. Jag är övertygad om att vi lyckas hitta lösningar och det är viktig att vi kämpar på tillsammans!

Tina Nordman
är bildningsdirektör i Raseborg. Hon är en muminfantast som känner extra varmt för berättelsen om det osynliga barnet.