Frostens bitande i kinden, knastrande av löv under skorna och den strålande senhöstens sol. I denna stund har jag det bra. Hösten, strax före vintern, är den bästa tiden enligt mig. En fjärdedel av läsåret är redan bakom oss, och adventstiden, som kommer förvånansvärt snart, är i antågande. Höstlovsveckorna ligger bakom oss, förhoppningsvis har var och en av oss har samlat mer kraft för att orka avsluta höstterminen.

De aktuella frågorna som för närvarande går igenom mitt huvud är undervisnings- och kulturministeriets reform av lagstiftningen om stöd för lärande för förskolan och den grundläggande utbildningen. Som viktiga utvecklingsområden lyftes upp att säkerställa ett adekvat stöd, som erbjuds individuellt och med hänsyn till elevens behov. Mycket har också diskuterats om behovet av att förenkla administrativa dokument. Jag personligen ser det fortfarande som viktigt att stödformerna ska vara nationellt enhetliga, tydliga och mångsidiga. Det är också viktigt att komma ihåg att inkluderande undervisning / inkluderande skola även innefattar undervisning i små grupper med särskilt stöd.

När jag funderar över dessa frågor har jag kommit på tanken att det uttalande som publicerades vid förra vårens förbundsmöte är mycket lägligt. För att säkerställa ett tillräckligt stöd bör lösningar hittas för den rikstäckande bristen på speciallärare. Detta kan lösas genom att utbilda nya speciallärare och genom att förbättra trivseln och arbetsförmågan hos nuvarande speciallärare. Som bara ett par exempel på saker som stödjer trivsel i arbetet och att kunna arbeta kan vi nämna behovet av att minska undervisningsskyldigheten för speciallärare till 22 timmar per vecka samt underlättande av administrativt arbete. Jag har själv som representant för Finlands specialpedagogiska förbund fått äran att bli inbjuden att delta i undervisnings- och kulturministeriets hörande av intressegrupper, i samband med reformen av lagstiftningen om stöd för lärande inom förskolan och den grundläggande utbildningen.

Allas roller och uppgifter är viktiga och meningsfulla.

För att garantera ett tillräckligt stöd tror jag att det också är nödvändigt att ta en mer övergripande titt på vår pedagogiska verksamhetskultur. I läroplanen står att den primära stödformen för alla elever är differentiering. Vad som behövs är en förståelse för differentiering i dess vidare bemärkelse. Hur man heltäckande implementerar differentierande pedagogik som tar hänsyn till olika elever, även i klass- och ämnesundervisning. Den anpassade boken och materialet är bara en liten del av helheten i differentieringen.

Vi behöver alla slags speciallärare, såväl klasslösa som specialklasslärare, för att garantera tillräckligt stöd. Allas roller och uppgifter är viktiga och meningsfulla. Det är viktigt att få nya speciallärare och men också att ta hand om oss som redan fungerar som speciallärare. Kom ihåg att vi är värdefulla och möjliggör lärandets glädje för så många elever som möjligt. Vi ska säga det högt för varandra och åt oss själva!

Det är fint att lagen om stöd för lärande förnyas. Jag kommer även själv noggrant att följa med processen, och även informera er. Förhoppningsvis finns det mer att skriva om detta i nästa års första ordförandespalt i Erityiskasvatus. Innan det vill jag redan påminna er om Educa-mässan 26-27.1.2024. Förhoppningsvis träffas vi där med ett stort speciellt gäng!

Jag vill önska ork och allt gott till just Dig för resten av året!

Fsf:s ordförande Tiina Kujala jobbar som högstadie- och gymnasierektor samt som speciallärare i gymnasiet. 

Emma Pohjavirta översättning