Det här är min sista ordförandespalt i tidningen. Därför tänkte jag att nu måste jag skriva de klokaste raderna. I stället för att göra det satte jag mig framför televisionen, tittade på tecknade filmer och funderade på speciallärarens arbete.

För en tid sen träffade jag ett glatt gäng från specialundervisningen och tillsammans började vi fundera på hur en normal dag ”på kontoret” ser ut. Var och en av oss kom med olika exempel från vardagen där det uppstår många komiska situationer. Vi som jobbar i lågklasserna är duktiga på att rädda små individer från overaller och jackor då dragkedjan har fastnat. Vi känner också till en massa olika samlarkort, för att inte tala om på vilken nivå någon elev är i ett spel. Ibland torkar vi tårar och snuviga näsor. I högklasserna diskuteras bensinpriser och mopeder, men också den stora världen som omfattas av snapchat och Tiktok. I gymnasiet igen kan varje skoldag kännas som i programmet Överlevarna där alla är hungriga och har det tufft. Många dagar är även lyckade där det uppstår fina resultat, men hur dagen blir kan vara svårt att förutspå.

 I dessa stunder är läroämnesinnehållet inte det viktigaste, utan vi skall reagera på rätt sätt i olika situationer.

Detta tänkte jag på då jag fastnade vid televisionen och tittade på ett avsnitt ur Barbapapa. Barbapapa formar sig och det flexibla sättet att hitta lösningar räddade hela familjen. Berättelsen hade ett lyckligt slut och alla lärde sig hur man kan spara vatten.

Kunde Barbapapas metod att närma sig saker vara ett sätt även för lärarnas och elevernas ork? Med ett leende på läpparna tänkte jag att nu löser vi snabbt ett problem för att sedan fortsätta i en annan form. Vi behöver inte gå tillbaka till det som varit utan fortsätter framåt och uppåt. Tänk om eleverna kunde få visa sitt kunnande på ett mångsidigt sätt i stället för prov och tandagnissel. Om läraren skulle ändra form och någon dag bara bemöta sina elever, inte ställa krav. Det svaret har vi speciallärare redan.

 Med Barbapapas pedagogiska lösningar avslutar jag min period som ordförande. Dessa fyra år har varit givande och Finlands specialpedagogiska förbund stod på fötter under hela Coronapandemin. Vi har fått vår röst hörd i utbildningspolitiska sammanhang och vi har kunnat mötas på våra utbildningsdagar. Processer är långsamma och vi vinner inte alltid, men vi måste hålla lågan uppe. Vi har önskat ett lärarregister och en förenhetligad undervisningsskyldighet. Dessa är nu i lagstiftarnas händer. Det lönar sig att fundera ordentligt på vem man röstar i vårens riksdagsval. Utbildningens finansiering måste fås i skick, endast anskaffningar leder inte till resultat.

Välkommen Tiina Kujala att från januari handha ordförandeskapet. Jag är glad att Fsf.r.f just får dig som ordförande. Verksamheten är i goda händer och härifrån känns det bra att fortsätta.

Avslutningsvis vill jag tacka

• Jani som fint tar hand om det visuella och upprätthåller förbundets webbsida
• Ari, tidningens redaktör Erityiskasvatus-tidningens redaktion för texterna
• Noora som sköter bokföring och ekonomi
• Marika, sekreterare och ordförandes arbetspar
• Medlemsföreningarnas aktiva verksamhet
• Styrelsen för trevliga och ibland ivriga diskussioner
• Till dig som läser tidningen och deltar i ett viktigt föreningsarbete
   

Päivi Peltola
Finlands specialpedagogiska förbund r.f :s ordförande, specialklasslärare Päivi Peltola jobbar i lågklasserna som specialklasslärare. Detta är hennes sista ordförandespalt i tidningen.

Anne Grönqvist svensk översättning