Borta bra men i skolan bäst

Borta bra men i skolan bäst

Problematisk skolfrånvaro, skolvägrare, hemmasittare, skolfobi. Termerna är många, men en sak har de gemensamt: de alla beskriver elever som inte dyker upp i skolan. I ny finsk forskning uppskattas att ca 4 000 elever i årskurserna 7–9 i Finland har en skolfrånvaro som är problematisk, och antalet elever med problematisk skolfrånvaro tycks inte minska. I denna artikel presenteras kort det nuvarande finska forskningsläget varefter resultaten från en pro gradu-undersökning utförd våren 2021 presenteras.

Trots att problematisk skolfrånvaro (PSF) inte är ett nytt fenomen, så är det ännu relativt outforskat. Forskning i ämnet är främst litteraturöversikter och kvalitativa fallstudier, men ännu saknas experimentella studier med större grupper. Hittills har forskning främst utförts i Nordamerika och de nordiska forskningsbidragen till fältet, speciellt de finländska, är få. Detta gör att området fortfarande är relativt outforskat i Norden. 

2020 bidrog Määttä m.fl. till det finländska forskningsfältet, med avseende på PSF, med både en litteraturöversikt och en presentation av en enkätundersökning, som genomförts i årskurserna 7–9. I enkätundersökningen framkom att det i årskurserna 7–9 i Finland finns åtminstone 4 000 elever med PSF. Ännu saknas det kartläggning av förekomsten av PSF i de lägre årskurserna. Ämnets högaktualitet har nu börjat synas inom det finländska forskningsfältet. Våren 2021 pågår projekten Skolfrånvaro i Finland och Sverige samt Erfarenheter av skolfrånvaro: berättelser av elever, föräldrar och skolpersonal (Koulupoissaolo, 2021). Dessutom är Finland med i ett nordiskt Erasmus forskningsprojekt, som ännu ligger i startgroparna, men förväntas påbörjas under åren 2020–2022 (INSA, u.å.). Vidare är forskning om åtgärder för PSF fortfarande relativt begränsat, speciellt inom skolbaserade åtgärder där en lärare haft den huvudsakliga rollen. 

Inom ämnet PSF finns inga bestämda avgränsningar mellan olika typer av frånvaro, vilket märks i den omfattande mängd termer och definitioner som används. Denna inkonsekventa användning av begrepp försvårar bedömning och klassificering av PSF. Flera forskare är överens om att det behövs en gemensam definition på problematisk skolfrånvaro, då inkonsekvens och tvetydighet är hinder för främjandet av bedömning, åtgärder och arbetssätt samt vetenskaplig kunskap kring problematisk skolfrånvaro.

En stor del av eleverna med hög skolfrånvaro har någon form av beteendestörning och psykisk ohälsa.”

Syftet med undersökningen var att undersöka hur undervisnings- och elevvårdspersonal upplever och arbetar med PSF. Undersökningen utfördes som en tvådelad studie, där den första delen bestod av en enkät som besvarades av fem respondenter och den andra delen av intervju, där två respondenter deltog. På grund av det låga deltagarantalet, kan resultaten inte generaliseras, men ger ändå en fingervisning av hur situationen med PSF ser ut i Finland idag.  

Samtliga respondenter upplevde att antalet elever med PSF ökat under 2010-talet och majoriteten av respondenterna ansåg att antalet elever med PSF ökat under coronapandemin. Även Määttä m.fl. (2020) vittnar om att majoriteten av skolpersonal upplever att PSF har ökat de senaste åren. I skrivande stund har det gått 15 månader sedan skolorna påbörjade distansundervisningen, och ännu är en del av restriktionerna i kraft. Det finns inga publicerade siffror på om eller hur coronapandemin har påverkat antalet elever med PSF, men skolpsykologer i Sverige upplever att antalet elever med PSF ökat (Jernberg, 2021). Detta ytterst ovanliga år ser ut att påverka skolelever på många olika plan, dessutom vet ingen ännu när denna tidsperiod kommer att upphöra. Således kan vi anta att coronapandemin och dess restriktioner kan ha en stor inverkan på elevers psykiska hälsa och socio-emotionella färdigheter, vars efterdyningar vi kommer att se ännu i många år framöver. En stor del av eleverna med hög skolfrånvaro har någon form av beteendestörning och psykisk ohälsa, såsom ångest och depression (Maynard m.fl., 2015). Om våra antaganden stämmer kommer elever med PSF att vara flera till antalet i framtiden. 

Majoriteten av respondenterna nämnde att ett tidigt ingripande är vitalt för att lyckas få tillbaka elever med PSF till undervisningen. Dock framkom det i undersökningen att majoriteten av skolorna ingriper vid 51–75 frånvarotimmar, vilket innebär att ingripandet sker i ett sent skede. I de givna svaren kunde ett mönster mellan tid för ingripande och frånvarons längd urskiljas, där ett tidigt ingripande innebar en kortare frånvaro och ett senare ingripande innebar en längre frånvaro. Vidare framkom att samtliga skolor i undersökningen följer LAPE:s frånvarotrappa, enligt vilken elev, vårdnadshavare och mångprofessionell expertgrupp ska sammankallas till möte vid 30 frånvarotimmar. I ljuset av dessa forskningsfynd är det motstridigt och rentav oroväckande att majoriteten av skolorna i denna undersökning säger sig vara medvetna om vikten av det tidiga ingripandet, men ändå ingriper så pass sent. 

I undersökningen framkom att ingripandet i PSF varierar från fall till fall. Enligt tidigare forskningsfynd gör skolorna rätt i att alltid se till de individuella orsakerna till PSF. Dock är arbetssättet “från fall till fall” inte alltid det lämpligaste, speciellt i fråga om tidpunkten för ingripandet. Risken med arbetssättet är att det blir godtyckligt och att det lämnar utrymme för en subjektiv uppfattning om när det anses optimalt att ingripa, vilket kan leda till att ingripandet sker för sent. Dessutom ifrågasatte en respondent om skolpersonal följer de gemensamma överenskommelserna gällande bokföring av frånvaro och ingripande noggrant. 

Om eller varför skolorna inte följer frånvarotrappan till punkt och pricka kan vi endast spekulera i, men vi ifrågasätter om frånvarotrappan är för vag i sina riktlinjer för ingripandet vid PSF. Därtill kan avsaknaden av gemensamma definitioner för PSF bidra till att oron kring elevers frånvaro väcks för sent. Tillika frågar vi oss om lärare helt enkelt är rädda för att överreagera och därför drar sig för att ingripa i ett tidigt skede. Tydliga riktlinjer medför att läraren inte behöver ta ställning till om det är nödvändigt att ingripa eller inte, utan kan förlita sig på och hänvisa till de gemensamma överenskommelserna i kommunen. Det ska inte få finnas utrymme för egna tolkningar, som kan leda till att ingripandet sker för sent.

Att ha en god kommunikation med vårdnadshavare, mångprofessionella arbetsgrupper och ett gott samarbete med alla involverade parter framkom både i undersökningen och i tidigare forskning som ett betydande arbetsverktyg för att få elever med PSF tillbaka till undervisningen. Detta innebär att ingen i personalen arbetar ensam med denna problematik utan arbetet görs i samråd med andra. Det mångprofessionella samarbetet stöder inte bara eleven och vårdnadshavarna, utan även de involverade yrkesverksamma.

En utmaning flera av respondenterna påpekade är resursbristen som råder.”

En utmaning flera av respondenterna påpekade är resursbristen som råder. Resursbristen syns i skolan, där den främst tar sig i uttryck genom kombinationen av de förväntningar som ställs på lärare och tidsbristen samt i avsaknaden av en uppsökande verksamhet. Resursbristen framkommer även i samarbetet med barnskyddet och socialservicen, där brist på svenskspråkig personal lyftes fram i undersökningen som en utmaning. En respondent önskade att ett mångprofessionellt möte mellan skolan, barnskyddet och socialservicen skulle ordnas för att lägga upp gemensamma riktlinjer för arbetet med PSF. Skolpersonalen önskar bättre resurser, men faktum är att skolor i sig inte kan påverka resursproblematiken, utan fördelningen av resurser ligger på beslutsfattarnas bord. Istället för att vänta på att resursbristen blir löst, kunde skolorna se över sin roll i arbetet med PSF. En av respondenterna i intervjun exemplifierar hur de i respondentens skola tagit utmaning i sina egna händer och omfördelat resurserna, för att undvika att elever med PSF ska falla mellan två stolar på grund av den rådande resursbristen. 

Avslutningsvis kan vi konstatera att, trots att det finns en bra grund, så behövs det ännu mer utbildning i skolorna om PSF samt hur skolorna kan förebygga och arbeta med utmaningen. Både kommuner och enskilda skolor bör upprätta klara instruktioner för hur man ska gå tillväga med avseende på tidigt ingripande, tydliga tillvägagångssätt, modeller och arbetsverktyg som alla i skolpersonalen förbinder sig till att följa. I undersökningen framkom samarbete med alla involverade som en av de mest vitala arbetsmetoderna. Således föreslår vi att de utomstående instanserna involveras när riktlinjer och handlingsplaner utarbetas. Tills tydligare riktlinjer upprättats uppmanar vi all skolpersonal att erkänna allvaret med PSF, ta ansvar och hellre ingripa en frånvarotimme för tidigt än att vänta och se!

Källor

Skribenten 
Ida-Sofie Asplund blev behörig speciallärare sommaren 2021 och jobbar som specialklasslärare i Pargas.
Linnéa Törnqvist blev behörig speciallärare sommaren 2021 och jobbar som specialklasslärare i Helsingfors.